FRÅN ANTIGYM TILL SENSOBIC
"När jag började med Antigym hade min rygg nyligen blivit opererad. Jag hade skadat ryggen som en följd av åratal av tyngdlyftning. När jag gjorde Antigym förstod jag att nyckeln till att tillfriskna fanns i mig själv. Jag förstod att ju bättre jag lärde känna min kropp och mig själv, desto friskare blev jag", säger Pontus Anckar.
Han utbildade sig till praktiker i Antigym 2004–-2007. I studierna ingick bland annat rörelser, anatomi, psykologi, röstanvändning och att leda grupper.
Under årens lopp har han studerat, lärt sig och tagit intryck av bland andra fysioterapeut Marie-Louise Stagh-Lopez, Sensory Awareness upphovskvinna Charlotte Selver, fysioterapeut Francoise Meziérès, psykiater Dorothea von Schultenkaemper, läkare John Sarno, familjeterapeut och författare Jesper Juul, psykoterapeut och lärare i Sensory Awareness Judyth Weaver, filosof Hannes Nykänen och Jarmo Ruotsalainen, kraftkarl och konstnär.
"Mest har jag ändå lärt mig av alla människor jag jobbat med runtom i Finland, Sverige och Danmark."
När Pontus Anckar hade jobbat som praktiker i Antigym i nästan 20 år kände han att det var dags att förändra arbetet och dess namn.
"Jag vill inte längre jobba med en speciell metod eller teknik. Då gör vi bara vad någon annan säger att vi ska göra och får inte den fantastiska möjligheten att själva upptäcka hur vi är. Jag vill att folk själva ska få känna hur de står, går, ligger, andas och så vidare. Så vi gör inte rörelser, vi utforskar rörelser, vi experimenterar."
När Pontus Anckar ledde grupper i Antigym märkte han att deltagarna ofta var fixerade vid om de gjorde rätt eller fel. Han säger att vi från tidig ålder får lära oss att göra rätt, undvika misstag och följa de direktiv eller order vi får.
"Om någon rörelse känns krävande kan det mycket väl gå så att deltagarna koncentrerar sig för hårt på att göra den rätt och blir frustrerade när de inte klarar det, istället för att verkligen känna efter hur de gör rörelsen och hur den påverkar dem."
Anckar märkte att ju enklare rörelse desto bättre. Han märkte också vikten av att själv hålla sig i bakgrunden och låta folk själva pröva sig fram.
"Jag ser mig själv snarare som en slags medsittare än en ledare. Jag föreslår och guidar med hjälp av frågor. För en del som är vana att någon hela tiden ska berätta vad de ska göra, tänka och känna kan det här vara svårt i början."
Kanske väcker det många frågor i dem, kanske börjar de fråga vad är det meningen att jag ska göra? Vad ska jag känna?
”Men när människor lär sig att lita på vad deras sinnen säger, vad deras kroppar berättar, lugnar de sig och börjar upptäcka nya, eller borde jag säga dolda, sidor av sig själva."