Som lärare har jag haft bland annat den kända franska fysioterapeuten Thérèse Bertherat. Mera om henne och antigymnastik kan du läsa på www.antigymnastique.com. När jag utbildade mig till praktiker 2004–2007 studerade och analyserade vi bland annat rörelser, anatomi, psykologi, röstanvändning och ledning av grupper.
Under årens lopp har också till exempel fysioterapeuterna Marie-Louise Stagh-Lopez och Francoise Meziérès, Sensory Awareness upphovskvinna Charlotte Selver, psykiatern Dorothea von Schultenkaemper, läkaren John Sarno, familjeterapeuten och författaren Jesper Juul, psykoterapeuten och läraren i Sensory Awareness Judyth Weaver, filosofen Hannes Nykänen samt armbrytaren och konstnären Jarmo Ruotsalainen påverkat mitt tänkande och jobbande. Men mest har jag lärt mig av alla de människor som gått på mina kurser.
När jag hittade antigymnastik led jag av sviterna av en ryggskada som jag ådrog mig efter åratal av hård styrketräning. Min rygg opererades i slutet av 90-talet. När jag gjorde antigym (den officiella förkortningen av antigymnastik) förstod jag att nycklarna till tillfrisknande fanns i mig själv, jag insåg att ju bättre jag lärde känna min kropp och mig själv desto friskare blev min rygg.
Efter att ha jobbat som praktiker i antigym i nästan 20 år kände jag mig mogen att förändra arbetet och namnet på det. Jag vill inte längre jobba med en speciell metod eller teknik. Det gör bara att jag och kursdeltagarna följer någon annans upptäckter. Risken finns att det leder till efterapning, inte till någonting äkta. Jag vill att folk själva ska få upptäcka hur de gör rörelser, står, går, ligger, andas osv. Vi har den här förmågan att förnimma med våra sinnen från födseln, men av olika orsaker blir den dold för oss när vi växer upp.
När jag ledde grupper i antigym märkte jag att folk ofta blev fixerade vid om de gör rätt eller fel. Så hjärntvättade är vi i att göra rätt. Om till exempel en rörelse känns krävande kan det mycket väl hända att kursdeltagare bara koncentrerar sig på att göra rätt, och blir frustrerade när de inte kan, istället för att verkligen känna efter hur rörelsen påverkar dem.
Jag märkte att ju mindre och enklare rörelse, desto bättre. Jag märkte också att ju mer jag håller mig i bakgrunden och låter folk experimentera själva, desto bättre.
I allt högre grad förstod jag också vikten av tystnad. Jag ser mig snarare som en medsittare än en instruktör. För en del, som är vana vid att någon hela tiden säger vad och hur de ska göra saker, kan det här vara svårt i början. Frågorna är många. “Vad ska jag göra?”, “Vad ska jag känna?” Ska, ska, ska. Ordet ska är ofta i vägen för att verkligen känna efter. Men när folk lär sig att lita på sig själva, vad de känner och förnimmer, lugnar de sig och börjar hitta tillbaka till sin sanna natur. Det är alltid lika fantastiskt när det sker.
Förutom Sensobic sysslar jag med översättning (läs mer på swevi.fi) och skriver artiklar till Förbundet Finlands Svenska Synskadades (FSS) tidning Synvinkel (fss.fi).