ANTIGYMNASTIK
I slutet av 90-talet skadade Pontus Anckar ryggen när han lyfte tyngder.
“Jag började styrketräna när jag var 14 år gammal. Före det hade jag sysslat med bland annat friidrott, fotboll och rodd. Jag blev som besatt av styrketräningen och i tio år var träning och kost det enda jag tänkte på”, säger han.
Ryggskadan satte stopp för lyftarkarriären.
“Jag fick tänka om. Jag hade småbarn hemma och ville inte bli en rygginvalid som knappt kan lyfta sina egna barn. Så jag började läsa och forska i ryggen. Hur är den uppbyggd? Hur fungerar den? Varför har vi så ofta ont i den?”
Vändpunkten blev franska fysioterapeuten Thérèse Bertherats bok Kroppen har sina skäl.
“Den var som ett slag i ansiktet. Jag förstod vad mina problem berodde på och att jag hade tänkt helt fel när det gäller ryggen och ryggsjukdomar.”
Ryggen är inte en svag konstruktion som faller ihop och börjar värka om vi inte stärker den, förklarar Pontus Anckar. Tvärtom. Den är en mycket dominerande konstruktion som lätt tar över mer eller mindre allt muskelarbete.
“Det beror på att ryggens muskler bildar en kedja. Med ryggen menar jag alla muskler på baksidan av vår kropp, från bakhuvudet ner till fötterna. Nacke, axlar, rygg, skinkor, baksidan av låren, vader och fotens samt tårnas muskler.”
Så lösningen var inte att ytterligare försöka stärka ryggen, en teori som Anckar kallar absurd.
“När du har tränat dina muskler i alla möjliga och omöjliga vinklar i många, många år låter det nog lite märkligt när någon terapeut eller tränare säger till dig att du har nog en svag muskel någonstans.”
Lösningen var att börja släppa på spänningen i ryggen. Vilket inte är så enkelt som det låter. Det beror på att i våra muskulära spänningar sitter hela vår historia, allt vi har varit med om. Något som Kroppen har sina skäl belyser på ett bra sätt, enligt Anckar.
Men han nöjde sig inte med att läsa boken och göra de rörelser som finns beskrivna i den. Han skrev till Thérèse Bertherat vilket ledde till att han kom i kontakt med hennes medarbetare, fysioterapeuten Marie-Louise Stagh-Lopez som ledde kurser i Sverige.
“Den vägen kom jag in på Thérèse Bertherats utbildning och efter tre år var
jag färdig praktiker i antigymnastik.”
Under utbildningen pendlade han mellan Finland, Sverige och Paris. Den
flängande livsstilen fortsatte när han var färdig eftersom han åkte runt i Finland och höll kurser.
“Jag har jobbat i bland annat Pargas, Kimito, Korpo, Iniö, Åbo, Helsingfors, Grankulla, Esbo, Tavastehus, Tammerfors, Lahtis, Närpes, Korsholm,
Stockholm och Köpenhamn. Jag har jobbat med alla slags människor och lärt mig otroligt mycket.”
Han säger att arbetet som praktiker i antigymnastik gav honom en möjlighet att titta bakom kulisserna. Både när det gäller människors krämpor och vad de egentligen beror på och hälsosektorn.
“Bakom folks krämpor, som till exempel ryggont, döljer sig nästan alltid någonting annat än att man till exempel har suttit för mycket eller tränat fel. Bakom stelheter och krämpor kröp förr eller senare fram en sårbar och naken människa. En människa utan det teatraliska skal som vi lär oss att visa upp, en människa som led på olika sätt.”
Och eftersom han ofta var den som folk vände sig till när de provat allt annat fick han en inblick också bakom hälsosektorns kulisser.
“Jag lärde mig att vård, både offentligt godkänd vård som fysioterapi och olika former av alternativ vård, kan fungera på kort sikt men inte på lång sikt. Folks krämpor kom alltid tillbaka, på ett eller annat sätt.”
SENSOBIC
Det han också lärde sig var att folk inte alls alltid ville bli av med sina krämpor. Gång på gång slutade folk gå på kurs när de började tillfriskna eller så sprang de tillbaka till det ekorrhjul som hade fått dem att må dåligt.
“Det gjorde mig frustrerad. Ända tills Marie-Louise, när jag vände mig till henne i ren desperation, sade att kom ihåg att vår uppgift är inte att avlägsna folks spänningar.”
Hennes kommentar fick Pontus Anckar att ta en kritisk titt på hur han jobbade. Hade han, trots att man inom antigymnastik klart och tydligt säger att praktikern inte är en terapeut, på något vis ändå gjort sig till en terapeut, det vill säga en person som folk väntar sig att ska bota dem.
“Jag slutade ta emot folk individuellt och slutade röra vid dem. Idag ingår inte
beröring i en praktikers utbildning. Men när jag utbildade mig lärde vi oss olika grepp och hur man kan hjälpa till med sina händer.”
Pontus Anckar tog ett steg tillbaka och blev försiktigare i hur han pratade om kroppen. De “föreläsningar” han ibland höll när han blev ivrig tystnade.
“Intressant nog minskade antalet kunder när jag började jobba mer som en riktig praktiker i antigymnastik.”
Han säger att sökarna, de som springer runt till olika terapeuter och metoder i hopp om att hitta någon eller något som kan förlösa dem, slutade komma.
“De märkte snabbt att jag inte hade några enkla recept eller svar på deras frågor. Jag var inte heller någon karismatisk ledare som försökte övertyga folk om det ena eller det andra.”
Istället började han ta ett steg bort från antigymnastik. Han började känna att han inte längre passade in i organisationen och att han inte ville följa en metod med klart dikterade regler vad man får och inte får göra.
“Det var ungefär vid den här tidpunkten jag började läsa om Charlotte Selver och Sensory Awareness och jag tilltalades av henne och hur hon jobbade.”
I Sensory Awareness Foundation, en förening som värnar om Charlotte Selvers arbete, började han känna sig hemma. Här fanns ingen metod, inget dogma och stämningen var välkomnande, fördomsfri och mycket tillåtande.
“Kanske en orsak är att det inte är en vinstbringande organisation. Den som kan och vill får donera till föreningen och den som inte har råd får vara med ändå. Ingen nekas att vara med på grund av ekonomiska eller andra svårigheter.”
Pontus Anckar säger att antigymnastik och Sensory Awareness på många sätt påminner om varandra. I bägge får kursdeltagarna själva göra och känna efter och själva hitta lösningar. Om de vill.
“Men Charlotte Selver var ännu mer allergisk mot metoder och dogma än Thérèse Bertherat. Hon utvecklade ingen metod att lära ut och skrev ingenting. Det du kan läsa om henne är nedskrivet på basis av det som spelats in av det hon sagt under olika seminarier.”
Pontus Anckars egen utveckling har hela tiden gått mer och mer i riktning mot Charlotte Selvers sätt att jobba. Han säger att han idag är relativt ointresserad av hälsa och allt som erbjuds inom den sektorn. Han anser att det pratas alldeles för mycket om hälsa idag och att hälsa är någonting som kommer på köpet när livet känns bra.
Han ser Sensobic som ett sätt att kombinera Thérése Bertherats och Charlotte Selvers insikter med allt det han lärt sig under de 20 år han jobbat med människor.
“Och utvecklingen tar inte slut. Så länge vi jobbar och lever utvecklas vi.”
Om Thérèse Bertherat och antigymnastik kan du läsa på www.antigymnastique.com
Om Charlotte Selver och Sensory Awareness kan du läsa på sensoryawareness.org