Sensobic är ett sätt att få bättre kontakt med sig själv och omvärlden.
Det är ett sätt att lära sig inifrån, från sin organism, istället för utifrån.
“Att vilja veta något kommer oftast utifrån, det är något helt annat än att på riktigt uppleva, som alltid är överraskande och ingenting du vet på förhand”, sade Charlotte Selver, Sensory Awareness upphovskvinna.
I Sensobic jobbar vi med små, trygga rörelser och tar god tid på oss att känna hur de påverkar oss. Hur vilar egentligen mina fötter mot marken när jag står? Vad händer om jag masserar fotbottnet med en korkboll, hur står jag efter det? Hur går jag efter det? Och hur påverkar det resten av min kropp och min andning?
Finns det något samband mellan en spänd käke och en begränsad andning? Spänner jag mina ögon i onödan när jag ser? Det här är bara några exempel på frågor vi jobbar med.
Det finns ingen speciell teknik, inget program. Var och en experimenterar hur de rörelser vi provar påverkar just henne.
Att väcka förmågan att förnimma med hela organismen, inte bara huvudet, till liv igen gör att vi får tillgång till hela vårt jag, vi kan känna oss mera levande, mera närvarande, mera äkta. Vår självkännedom ökar och vi närmar oss vår sanna natur.
Samtidigt får vi en djupare kontakt med världen omkring oss och hur vi är i förhållande till andra människor, gravitationen, luften osv.
Sensobic är inte terapi. Syftet är inte att göra någon friskare eller lyckligare. Arbetets mål är inte att slappna av, eller uppnå ett ideal hur vi borde vara.
Syftet är att göra oss mer medvetna. Men arbetet kan vara terapeutiskt. För att citera Charlotte Selver: “Ju mer vi närmar oss vår sanna natur, desto mer märker vi att hälsa och lycka följer med på köpet.”
Vad händer under en Sensobic-timme?
Det varierar. En gång kan vi koncentrera oss ganska mycket på våra fötter, hur vi står och går, en annan gång kanske axlarna är i fokus. Eller kanske vi fokuserar på hur vi ser och hör och rör på våra ögon.
Det är möjligt att vi använder små hjälpmedel som korkbollar, hirsbollar, små kuddar eller runda käppar. Deras syfte är att göra arbetet lite tydligare. Till exempel är en liten korkboll mycket bra på att peka ut exakt var i till exempel ryggen du är spänd.
Oftast förklarar jag rörelserna muntligt utan att visa exempel. Det finns inget rätt eller fel. Jag korrigerar inte. Alla får prova sig fram utan att jämföra sig med andra eller med syftet att lyckas.
Ta till exempel andningen. Vad som skiljer det här arbetet från många andra är att vi inte försöker påverka andningen med olika tekniker. Istället lyssnar vi på den utan att påverka. Hur anpassar sig andningen efter det vi gör? Är den ytlig eller är den djup? Ofta räcker det med att bli medveten om sin andning för att den ska hitta tillbaka till sin naturliga rytm.
Ofta jobbar vi med ena sidan av kroppen i gången och jämför sedan med den andra. Om högra axeln spände av hur påverkade det resten av högra sidan? Känns högra sidan nu annorlunda än den vänstra?
De rörelser vi gör är helt naturliga och anatomiskt korrekta. Det anatomiska tänkandet bygger på franska fysioterapeuten Francoise Meziérès upptäckter och arbete. Det betyder att vi inte gör något som är emot musklernas och ledernas verklighet. Vi vrider oss inte i krävande ställningar, rörelserna är sådana att de passar precis alla.
Vi experimenterar också med sådant vi gör i vårt dagliga liv, som att sitta, stå och gå.
Jag tror benhårt på att integrera det jobb vi gör under en timme i vardagslivet. Vad är poängen med att lära sig slappna av under en timme om vi sedan går ut i livet med samma spänningar igen?
Frågorna jag ställer är retoriska. De hjälper oss att fokusera och känna efter. Men ord är välkomna. Var och en kan och får sätta ord på sina upptäckter, om hen vill. Det finns inga krav. Vi jobbar också en hel del i tystnad. Känner efter och låter vårt autonoma nervsystem anpassa eller inte anpassa sig.
Det är viktigt att påpeka att jag inte är en lärare. Jag undervisar inte. Kursdeltagarna sitter själva på alla svar. Jag hjälper dem att upptäcka vad som redan finns i dem.
Sensobic sker oftast i små grupper (3-7 personer), en gång i veckan i 1-1,5 timmar eller en gång i månaden i tre timmar.
Exempel på rörelse som du kan prova på jobbet:
Det pratas mycket om att vi sitter för mycket nuförtiden. Ändå är många av oss tvungna att sitta en hel del på jobbet. Men hur sitter du egentligen? Kan du känna dina skinkor mot stolen? Sitter du lika mycket på den högra som på den vänstra? Och hur vilar dina fötter mot golvet? Vad säger dina axlar?
Vad händer om du lutar dig lite till vänster och placerar högra handens fingrar på din sittknöl under högra skinkan, ungefär mitt i skinkan, och trycker på den och musklerna runt omkring en liten stund och sedan tar bort handen och låter högra skinkan komma ner mot stolen igen.
Vad säger dina skinkor nu? Dina fötter, dina axlar? Din andning? Påverkades din högra sida? Hur?
Om du lägger din vänstra hand på din högra axel, gärna under blusen på kappmuskeln mitt emellan nacken och ända av axeln, hur känns muskeln under din hand? Du kan låta handen bara vila där en stund. Kanske du kan känna din andning under din hand? Sedan kan du ta ett stadigt tag om kappmuskeln, lite som om du skulle vilja lyfta upp den, och låta din högra arm pendla lite fram och tillbaka. Kan armen vara helt slapp, helt avspänd? Om du vill kan du också föra högra armen lite ut åt sidan några gånger, bara lite, och sedan släppa taget om kappmuskeln och låta också vänstra armen hänga vid kroppens sida. Hur känns det nu i din högra axel? I skinkan, i foten? Hela högra sidan.
Vill du kan du göra vänstra sidan också.
Sensobic respekterar vår anatomi
I sensobic respekterar vi vår kropps uppbyggnad och verklighet i allt vi gör. De rörelser vi utför beaktar Francoise Meziérès och Thérèse Bertherats upptäckter. Vi är medvetna om att musklerna på baksidan av vår kropp, från nacken till fötterna, bildar en kedja, stark och sammanhängande.
Om du är stel eller har ont i ryggen beror det inte på att du är svag som vi så ofta tror.
Tvärtom, kedjans muskler arbetar för mycket, de är så spända och korta att de hindrar framsidans muskler, till exempel magmusklerna, att utföra sitt jobb.
Vi gör inga rörelser som ytterligare förkortar kedjans muskler, tvärtom.