“Jag har roat mig med att titta på min 18 månader gamla sonson som går omkring i vårt hem och lyfter tunga saker som han hittar”, skriver Lee Klinger lesser i sin blogg (www.returntooursenses.com).
Lee Klinger lesser berättar att hon gillar stenar och därför har en uppsättning i olika storlekar i sitt hem. Hennes sonson gillar att lyfta de här stenarna. Han ställer sig framför dem, böjer sig och lyfter upp dem med all sin energi. Där står han sedan med stenen i sina armar, stolt och nöjd.
Det får henne att tänka på en lektion med Charlotte Selver på Monhegan Island i Maine i början av 1970-talet. Lee Klinger lesser var då 22 år gammal och Charlotte Selver i 70-årsåldern. Charlotte Selver höll på att repa sig från ett höftledsbrott som hon fått i en bilolycka. Trots att hon inte var återställd jobbade hon med full energi.
En morgon hade hon någon att bära in en stor sten framför klassen. Sedan bad hon kursdeltagarna att en efter en komma fram och lyfta stenen. Ogillande tittade hon på när hennes elever kämpade med stenen och till sist steg hon upp för att demonstrera hur man ska lyfta en sten. Hon sade till Klinger lesser och de andra att de var tråkiga, livlösa och fulla av ansträngning. Sedan lyfte den lilla, gamla damen upp stenen med lust och energi.
Lee Klinger lesser skriver att hon var arg för att Charlotte Selver, liten och spinkig och fortfarande konvalescent, tog en sådan risk att hon lyfte stenen. Men när hon såg Selver lyfta upp stenen såg hon att Selver lyfte med fri energi, inte med en energi som är begränsad av ansträngning.
När jag läser det här kommer jag att tänka på min yngsta dotter som tre, fyra år gammal snubblade över ett par tre kilos hantlar på golvet i mitt arbetsrum. Omedelbart böjde hon sig ner, lyfte upp hantlarna och svingade dem upp på raka armar med en teknik som skulle ha fått den mest inbitna crossfit-entusiast att bli grön av avund.
Jag var så fascinerad att jag bad henne göra det en gång till. Hon tittade allvarligt på mig. “Vafför skulle jag göra det? Jag lyfte dem ju redan.”
Varken Klinger lessers sonson, Charlotte Selver eller min dotter hade hållit på med tyngdlyftning eller varit inne i en konditionssal. Ändå lyfte de, i relation till sin kroppsvikt, upp tunga bördor utan problem.
Lee Klinger lesser skriver: “Frågan är hur vi kan hitta lusten och livskraften i att lyfta det vi kan lyfta. Utan att överdriva, utan att hålla tillbaka. Snarare så att vi utforskar med samma oskuld som mitt barnbarn och möter det vi ska lyfta och upptäcker styrkan i vår egen naturliga lyhördhet.”
Hennes ord kanske låter filosofiska i någons öron, till och med flummiga. Och vad menas egentligen med att lyfta med fri energi utan blockeringar?
Det är ganska svårt att förklara exakt. Bäst ser vi den här fria energin om vi studerar små barn som ännu inte blivit förstörda av vuxna modeller. Hur de rör sig, böjer sig, använder marken de står på som bas så att de är helt jordade och hur de ännu har förmågan att vara helt i nuet. Du kan se samma sak hos djur. Till exempel min tax, som i skrivande stund ligger fullständigt avslappnad på mattan bredvid mig, kan utan ansträngning gå från 0 till 100 på bråkdelen av en sekund om hon hör ett skumt ljud utifrån.
Lika lätt växlar små barn till springande från gående eller böjer sig ner efter någonting på marken. Varken djuren eller barnen behöver värma upp sig. Deras muskler är ständigt redo för det de tar sig an.
Var och en har mera kraft i oss än vi tror. Det som står i vägen för den naturliga energin eller kraften när vi behöver den är stelhet. En begränsad frihet i kropp och sinne leder till stela muskler. Och stela muskler blir småningom svaga eftersom de har svårt att kontrahera sig till max.
Jag såg ett TV-program med en van lyftare som berättade att han en dag jobbade med sin pappa i skogen. Den här lyftaren var storväxt och lyfte lätt tunga vikter i konditionssalen. I skogen bad hans pappa honom lyfta upp en stock. Lyftaren stod en stund och funderade på hur han skulle lyfta upp stocken på rätt sätt. Han försökte få upp den med en teknik som han tyckte skulle vara bra. Då kom hans pappa, som är betydligt mindre än han, och slängde upp stocken på axeln. Han sade till sin son: “Du kan ta den där mindre.”
Jag var inte där, jag såg inte exakt hur det gick till, men jag skulle gissa att pappan lyfte stocken lite på det sätt som Charlotte Selver eller Klinger lesser talar om. Utan överdriven stelhet och ansträngning, med just den energi och kraft som behövdes.