Tvååringen gör det om och om igen. Han släpper den lilla bollen på golvet och så knäböjer han, hela vägen ner med perfekt teknik, och plockar upp den. Att han är festklädd i väst, skjorta och festskor stör honom inte nämnvärt. Snart gör hans kompis, kanske något år äldre samma sak. Knäböjer och sitter på huk en god stund.
Flickan som är lite äldre, kanske går hon i första klass i lågstadiet, deltar i leken och sätter sig också på huk, hur lätt som helst. Barnen är helt uppslukade av leken, musiken som dunkar i bakgrunden och de vuxnas sorl stör dem inte alls.
Det är ingen som har sagt till dem att knäböja. Ingen som har sagt hur de ska göra. De sjunker ner med ryggarna raka och sätter sig på sina anklar för det är det naturliga sättet för dem. Ingen av dem får för sig att stå med raka ben och böja ryggen, så där som de flesta vuxna gör när de plockar upp någonting från golvet.
Nu när konditions- och gympasalarna på allvar slår upp dörrarna efter sommarpausen är knäböjar synnerligen aktuella. Nätet och sociala medier är fulla av experter som berättar hur bra knäböj är för oss och hur vi ska knäböja för att det ska vara så effektivt som möjligt.
Varianten du ser på bilden är ett sätt att förlänga ryggmusklerna samtidigt som lår och mage stärks. När du håller knän och fötter ihop hela tiden får magen jobba samtidigt som spänningar i nedre ryggen släpper. Som jag tidigare sagt förkortas ryggmusklerna så fort knäna börjar peka utåt. Om du dessutom omfamnar knäna och låter huvudet sjunka ner mot knäna slappnar du dessutom av i övre rygg och nacke.
Min erfarenhet är att de flesta vuxna har svårt att klara den här rörelsen som jag lärde mig under en fortbildning i antigymnastik för många år sedan. Orsaken är att stelheter i vår bakre muskelkedja (alla ryggens muskler plus nacke, axlar, skinkor, bakre lår, vader och fötter) gör det svårt att mjukt gå ner på huk och samtidigt hålla fötter och knän ihop.
Det skulle vara lätt att låta som ytterligare en expert i mängden. Att seriöst prata om muskelkedjor och varför du ska öva dig i att knäböja just på det här sättet. Sedan skulle man avrunda med att påstå att forskning visar att knäböj är bra för kroppen. Att forskningen ofta är ganska kortvarig eller dåligt gjord och definitivt inte kan sägas omfatta alla säger man förstås inte.
Stelheter på ryggsidan gör det definitivt svårare att sitta på huk. I synnerhet om du vill låta knäna och tårna peka rakt fram. Men det finns en annan orsak också.
Professorn och ryggexperten Stuart McGills har forskat i höftleder och konstaterar att hur våra höftleder är uppbyggda avgör hur lätt det är för oss att gå ner på huk. Han säger att föga överraskande är det så att bra tyngdlyftare ofta har grunda höftleder vilket gör att de har mycket lätt att knäböja djupt med raka ryggar, en nödvändighet i tyngdlyftning. I öst är grunda höftleder vanliga vilket är en orsak till att så många bra tyngdlyftare kommer från östra Europa och Asien. I väst är det betydligt vanligare med djupa höftleder vilket gör det svårare att knäböja och sitta på huk.
En grund höftled betyder att vinkeln mellan lårbenet och lårbenshalsen inte är så tvär vilket gör att rörligheten i höftleden är större. I en djupare höftled är vinkeln närmare 90 grader vilket gör att höftleden är stelare.
Enligt McGills kan ingen form av rörlighetsträning ändra hur våra höftleder är skapta och det är till och med skadligt att med våld försöka ändra på vår struktur genom att till exempel försöka klara av djupa knäböjar om våra höftleder inte är lämpade för det.
Stuart McGills säger att man enkelt kan ta reda på hur djupt det är tryggt att knäböja. Om du står med sidan mot en spegel och knäböjer går du så djupt du kan utan att nedre ryggen rundas, dvs den lilla svanken försvinner. När nedre ryggen börjar rundas har du gått för djupt och de nedersta ryggkotorna börjar ta stryk vilket enligt McGills kan leda till ryggproblem.
McGills är ingen vän av rundade ryggar och han har till och med räknat ut hur många sit-ups en ryggrad klarar av innan den ger upp kontraktet. Han är heller ingen vän av att dra in magen för att komma åt djupa magmuskler. Drar du in magen försämrar det i själva verket stödet för ryggraden, säger han.
Det är alltså inte så enkelt att traditionella gympaövningar, såsom djupa knäböj och sit-ups, är bra för alla. Och jag kan inte heller påstå att den varianten du ser på bilden är bra för alla i alla lägen. Jag skulle aldrig få för mig att föreslå den för till exempel en bekant som har mycket långa ben och väldigt stela höftleder.
Att knäböja är en naturlig rörelse för oss människor. Vi gör det när vi börjar lära oss att stiga upp och stå och gå. Vi gör det för att gå ner på huk och när vi sätter oss.
Poängen med barnen och hur de knäböjer är att de gör det utan att tänka på det. Det är ingen träning för dem, det är lika naturligt för dem som att gå, springa och andas.
Att börja träna knäböj med en vuxen fysik som av många olika orsaker inte längre klarar av det eller är lämpad för det är någonting helt annat.
Jag jobbar helst så att vi närmar oss småbarnens sätt att röra sig. Varför det? För hos dem ser vi ännu naturliga rörelser och rörelsebanor, en naturlig andning och så vidare. Men vi gör det absolut inte så att vi gör det till en metod typ “härma barns sätt att röra sig.”
Nej, vi utforskar hur vi gör saker just nu. Vi använder ingen speciell teknik, vi tar reda på hur vi är genom att pröva olika rörelser. Vi känner efter, förnimmer med våra sinnen, hur vi andas, går, står, sitter, hur stela våra muskler är osv. Vi får information om våra kroppar och oss själva.
Min uppgift är inte att rekommendera knäböj, att säga till någon att hen ska knäböja eller hur hen ska göra det. På sikt tror jag att det är bättre att lära känna sin egen organism och lita på vad den säger om knäböj, om det är en rörelse som är bra för mig eller inte.