Om möjligheten till förändring skriver Mia Salokannel i Pargas Kungörelser 4.12. 2025.
Hon skriver att hon av en av sina följare fått frågan “Hur är förändring möjligt?”
Som idrottare och företagare med eget gym förespråkar Mia Salokannel idrott och motion.
“Idrott ger många det som man inte får någon annanstans. En plats där någon väntar på dig, en plats där du är viktig utan förklaringar. Gemenskap gör förändring möjlig när de egna färdigheterna ännu inte räcker till”, skriver hon.
Den intressanta frågan är förstås vad man menar när man pratar om en förändring? Handlar det om att införa en ny rutin i sitt liv som att till exempel gå på gym? Eller om att börja läsa lite mera? Eller att ändra sin kost? Eller talar vi om en förändring som kommer djupt inifrån en själv och leder till att hela sättet att se på sig själv och omvärlden förändras?
Idag är det korrekt att lyfta fram idrott som en slags universalmedicin. Ändå ser man också inom idrott alla de problem som finns i samhället i övrigt. Korruption, användning av droger, ätstörningar, trakasserier, skador, fusk.
Naturligtvis finns också de goda sidor Mia Salokannel lyfter fram. Gemenskap, glädje, vänskap, en känsla av att lyckas, en bättre hälsa osv.
Att börja träna kan mycket väl vara en väg till förändring. Men det kan också gå för långt så att träningen går överstyr och blir en slags flykt från både sig själv och omvärlden.
För den som inte är van att röra på sig kan känslan av att hjärtat börjar slå och andningen blir djupare kännas som att vakna till liv. Och att känna att mina muskler kan åstadkomma saker och bli starkare kan vara euforiskt. Om någon samtidigt står bredvid och peppar dig “du klara det här!” eller “Två till! Bra, bra, kämpa!” kan det mycket väl kännas som att du når toppen av ett berg.
Eller så kan det gå som för styrkelyftaren som tränade i samma gym som jag och fick nog av sin tränare som stod bredvid och skrek till honom. Styrkelyftaren kastade tyngderna i golvet, och sade: “Håll nu käften! Man får ju psykiska fel så som du håller på!” Sedan stormade han ut ur gymmet.
Jag har tidigare skrivit om att alla unga, deprimerade människor inte alls bara sitter framför en skärm och dricker energidryck och äter chips. Bland ångestfyllda ungdomar hittar man många som tränar, ofta för att nå ett visst utseende och passa in i en värld där också träning och motion har blivit ett slags krav.
Listan på unga idrottare som i olika TV-program och intervjuer kommer ut och säger att de har lidit av depression, ångest eller ätstörning blir allt längre.
Det är förstås inte idrottens fel. Bakom problemen ligger en vilja och drivkraft att bli och vara någonting man inte är. Idrott skapar och orsakar ingenting, det bara är, det är utövarna som gör idrotten till vad den är. Idrott kan vara verkligt roligt, som när ett gäng kompisar en vacker dag går ut i parken och spelar fotboll tillsammans, eller dödligt seriös, som när en hårt tränande elitidrottare skadar sig eller en ungdom slutar äta för att uppnå ett kroppsideal som råder inom en viss gren.
Och ibland är det inte att börja träna som leder till en förändring som gör livet bättre. Ibland är det att sluta träna som leder till en nödvändig förändring. Ofta är det så att skador, depression eller sjukdom leder till att man stannar upp. På ett sätt som förändrar hela livet.
Jag har personlig erfarenhet av det. Jag har personlig erfarenhet av när träning blir hela livet, när det blir en religion som man börjar uppmuntra och pracka på alla i tron att starka biceps eller kanonuthållighet eller vad det nu må vara, är en lösning på allt.
I den situationen är man ofta så inne i sitt huvud, så inne i sin egen bubbla och verklighet, att det är svårt att se någonting annat. Träningen blir en slags självmedicinering som inte fungerar i längden. Krämpor och skador börjar krypa på, eller som i mitt fall, en svår ångest. Ryggont och ångest är, som jag tidigare skrivit om, samma sak. Det är bara olika sätt att reagera på att man lever på ett sätt som är emot ens inre verklighet.
Jag har också tidigare skrivit om att ryggont ofta blir ångest eller andra “svåra” känslor när stelheten eller smärtan släpper.
Observera att jag inte pratar om att gå från träning till soffliggande. Vi får ständigt gardera oss från att tänka svartvitt, från att tänka i motsatser eller gå från den ena ytterligheten till den andra. I till exempel mitt liv spelar motion fortfarande en viktig roll. Men det handlar om hundpromenader, gärna i naturen, eller om kroppsligt arbete mellan varven. Jag älskar fortfarande att lyfta tunga saker, att känna styrkan i min kropp. Men jag gör det på ett helt annat sätt nuförtiden. I texten Att lyfta tungt var jag lite inne på den biten.
Poängen med min svada är att motion eller träning kan vara ett steg mot förändring, eller inte. Och igen infinner sig frågan vad vi pratar om när vi pratar om förändring.
Jag känner, och har jobbat med, många tränande människor som aldrig i livet skulle kunna existera utan sin träning, som är lika neurotiska och stela i sitt tankesätt som innan de började träna. Deras liv är annorlunda på det sättet att deras rutiner blivit annorlunda. De har sina träningar, sitt kostprogram osv. Men alla spänningar, gamla rädslor, fördomar och svartvita tankar finns kvar. Det har alltså inte skett en förändring på djupet. Detsamma gäller många som mediterar, yogar, gått i antigymnastik osv.
Charlotte Selver, Sensory Awareness upphovskvinna, sade: "Om du kommer hit och det inte leder till att du och hela ditt liv förändras, gör dig inte besväret. Då har arbetet inte gått tillräckligt djupt.”
Hon pratade om en förändring som kommer inifrån. En sådan förändring är alltid omskakande och är aldrig bara angenäm. Det finns ett klipp på youtube där Charlotte Selver, 100 år gammal, leder en grupp och säger: “If you want to be comfortable, go somewhere else.”
I antigymnastik pratade vi om att vi inte vill eller försöker förändra någon. Det är ett val individen själv gör. Hen väljer och bestämmer själv hur djupt arbetet ska gå.
Och här kommer vi in på det som jag tycker är intressant. Motståndet mot förändring och att bli medveten om det.
Jag tror inte att vi behöver någon som pekar ut vårt motstånd åt oss. Jag tror att vi är kapabla att känna det helt själva, om vi vågar. Vi kan själva känna var förändringar behövs och tillåta dem, eller så kan vi bli mer medvetna om vårt motstånd mot förändring och lära oss av det.