“Andningen är alltid som vi är. Andningen visar vad som sker i oss. Många tänker att de borde andas korrekt. Glöm det! Det är ingen nytta med det. Det finns ingen korrekt andning. När du är mer reaktiv är din andning mer reaktiv, när du är vanemässig är din andning mer vanemässig, om du är stressad blir din andning också stressad, eller så stannar den. Du kan lita på det – som din andning är, är du också. I varje givet ögonblick är min andning jag, det är alltid jag.”
Jag tänker ofta på de här orden av Charlotte Selver när jag ser folk göra andningsövningar. Eller när jag ser hur folk håller andan när de är osäkra. För att inte tala om när jag känner det i mig själv.
Fokusera, hör vi ofta. Koncentrera dig! Inte sällan kan vi se att de här orden följs av ett stopp i andningen hos den person som blir utsatt för dem. Det är en naturlig reaktion om vi anstränger oss för att observera eller fokusera.
Ändå behöver vi inte spänna oss för att observera. Det sker automatiskt om vi låter det ske. Våra sinnen tar in allt vi behöver, utan att vi tänker på det, om vi låter dem göra det. Och vår andning följer efter, helt naturligt. Vi behöver inte anstränga oss för att fokusera heller.
Om du tittar på små barn som är intresserade av något ser du att de fokuserar helt utan ansträngning. De tar in allt utan att behöva spänna sig eller begränsa sin andning.
Hos vuxna är det vanligare att se en begränsad andning. Det är lite som om de skulle vara på sin vakt hela tiden. Att begränsa andningen är en försvarsmekanism, en mycket effektiv sådan som vi tidigt lär oss att ta till. Utan att tänka på det. Ryggmusklerna, den där dominanta muskelkedjan på baksidan av vår kropp, tar till ett uråldrigt program när vi känner oss hotade, osäkra, rädda. Lite som en katt som kröker rygg. Hos pälsdjur ser vi hur raggen reser sig. Deras ryggmuskler drar ihop sig som ett skydd. Det gör de hos oss också. Men till skillnad från katten lär vi oss att inte slappna av ordentligt mellan varven. Vi har nämligen fantasi att blicka framåt, att bekymra oss för framtiden och att älta det förflutna. Katten lever mycket mera i nuet och anpassar sina muskler och sin andning efter det.
Vi lär oss tidigt att bekymra oss för vad som ska ske i morgon eller så grämer vi oss över det som skedde i går. Det här sätter sig i musklerna. Och andningen. De starka ryggmusklerna drar ihop sig som om de skulle vilja bygga ett skydd, en sköld mot omvärlden. Samtidigt hårdnar deras grepp om ryggkotorna, inte minst om ländkotorna, det vill säga kotorna i vår nedre rygg. I de här kotorna fäster också vår andningsmuskel diafragman. När ryggmusklerna drar ihop sig och klämmer ihop ryggkotorna får också diafragman svårare att verka naturligt.
Det blir inte lättare av att diafragman dessutom bildar en muskelkedja med våra höftböjarmuskler som också fäster i nedre ryggen och går ner till våra lårben. Tillsammans med diafragman bildar de den inre kedjan. Höftböjarmusklerna reagerar snabbt om vi känner oss hotade. De drar ihop sig och får oss att dra ihop oss. Det är som om vi skulle vilja kura ihop oss, göra oss mindre. Eller så spänns de maximalt för att vi ska kunna slåss. Vi sparkar i hög grad med våra höftböjarmuskler.
Det är inte svårt att inse hurdan press det blir på våra ländkotor när både rygg- och höftböjarmuskler är spända och hur det påverkar vår andning.
Det skulle vara lätt att se det här som ett muskulärt problem, som ett problem som går att åtgärda med tänjningar eller träningsprogram. Men vår reptilhjärna, det vill säga de äldsta och mest primitiva delarna av vår hjärna som styr överlevnadsinstinkter som flykt, kamp och fortplantning, aktiveras vid hot, stress och starka känslor och mobiliserar snabbt kroppen för överlevnad. Den sätter igång automatiska reaktioner som vi inte styr med viljan. Till dem hör bland annat att spänna de muskler jag nämnt.
Vi kan alltså inte se muskelspänningar som enbart ett mekaniskt problem. De hör ihop med hela oss, hela vårt nervsystem och hela vår historia, hur vi har lärt oss att tänka, känna, reagera på oväntade situationer och så vidare.
Detsamma gäller andningen. Som Charlotte Selver sade berättar den hur vi är. Den är vi. Det är lätt att tänka att det är mina medvetna tankar eller känslor som är jag. Men om jag betraktar mig själv ser jag att jag är mycket mer än det. Jag är muskler, ben, hår, skinn, naglar, organ, celler. Jag är en biologisk organism som också tänker och känner. I den här organismen cirkulerar blodet och slår hjärtat utan att jag tänker på det. På samma sätt andas jag. Det är ingenting jag behöver tänka på eller försöka påverka. Jag gör det för utan det är jag död.
Andningen anpassar sig som sagt helt naturligt efter det vi gör. Om vi låter den göra det. Om jag till exempel går ut och springer och är fokuserad på att springa så och så långt, så och så hårt eller enligt en viss teknik eller med koncentration på min pulsmätare är det mycket möjligt att min fokus blir sådan att jag, paradoxalt nog, inte är riktigt närvarande i min löpning. Då är inte min andning heller helt närvarande.
När jag i högre grad började lyssna på och bekanta mig med min kropp (och därmed mig själv) upptäckte jag att jag inte alls andades fritt när jag till exempel lyfte skrot. Jag gick in i en slags spänd hyperfokus som begränsade min andning och fick musklerna mellan skulderbladen att bli spända som gitarrsträngar.
När jag lät min andning vara fri märkte jag att jag andades mycket mera, nästan som om jag skulle ha hållit andan i många år, och det fick mig att känna den hårda spänningen i ryggen.
Fortfarande när jag stannar upp och bara lyssnar på andningen, utan att försöka påverka den, händer det att den blir så djup och omfattande att det nästan gör ont i bröst och rygg.
Det här är inte samma sak som att försöka andas djupt, att ta djupa andetag. Det är bara ett sätt att försöka styra sin andning. Att låta andningen vara som den är, är någonting helt annat.
Hurdan är andningen om du låter din organism styra? Om du inte tänker på den, om du känner den och bara låter den vara. Är den ytlig? Bra, låt den vara ytlig. Det är så den är just nu. Låt den vara ytlig tills den vill andas ut ordentligt, tills din organism är redo att andas ut ordentligt.
Ibland experimenterar vi med löpsteg i mina grupper. Jag ber deltagarna ligga på golvet och känna sin andning. Utan att försöka påverka. Därefter ber jag dem stiga upp och gå, till och med springa lite, och sedan igen lägga sig ner. Vi kan göra det här flera gånger. Vad vi gör är att känna hur vår andning anpassar sig, hur den helt naturligt går från vila till rörelse. Till en början kan det kännas stelt och begränsat, men i takt med att vi vågar släppa kontrollen märker vi ofta att andningen automatiskt börjar ändras, bli djupare, mer närvarande.
Eller så kan vi lägga små bollar under ryggen på olika ställen. Vi kan känna vår andning mot bollarna. Vi kan upptäcka hur spända våra muskler är när bollarna trycker mot dem. Kanske gör vi små rörelser, kanske ligger vi bara stilla, men ofta blir andningen annorlunda när vi tar bort bollarna. Vi kan upptäcka hur våra ryggmuskler styr vår andning.
Är det här att träna andningen?
Nej, det är att upptäcka den, att bli medveten om den och hur den hänger ihop med hela vår organism, hur den är vi.
Så här sade Charlotte Selver om att bli medveten om sin andning:“Det är något av det mest fantastiska och tillfredsställande du kan göra. För när du lär dig om din andning genom att uppleva den, blir du tystare och tystare, friare och friare, friskare och friskare och mer och mer levande. Så länge du lever, tar det aldrig slut. Så oroa dig inte för hur länge det tar!”