“Var har ni ert huvud? Är det rakt ovanför era sittknölar?” frågade jag en grupp nyligen. De satt på marken eller stolar och hade ägnat några minuter åt att känna sina sittknölar mot underlaget.
Omedelbart efter min fråga såg jag hur de började försöka sträcka på sig och inta en “korrekt hållning”. Jag insåg genast att min fråga inte var så bra för jag såg hur flera av dem svankade och spände sina ryggar. Min fråga fick dem inte att känna in, den fick dem att försöka åstadkomma någonting de antagligen lärt sig att är en bra hållning. De försökte sträcka på sig så mycket som möjligt, kontrollera sig själva och sina kroppar.
Jag var trött när jag skulle leda gruppen. Jag hade just avslutat ett fysiskt tungt arbete och kände mig själv ganska stel. Och okoncentrerad. Kanske gjorde det att jag inte var helt närvarande. Min egen organism ropade efter mat och vila.
Någon kanske tänker att vad är det nu att göra så stort nummer av, so what om jag var lite trött och min fråga fick dem att försöka sträcka på sig. Big deal.
På det svarar jag att det har stor betydelse vad och hur vi säger saker. Vad jag vill är att komma ifrån invanda mönster som fjärmar oss från ett mera naturligt sätt att röra oss och vara.
När vi börjar försöka kontrollera och korrigera lägger vi bara mera spänningar på oss. Och som jag tidigare sagt släpper kontrollen så fort vi gör annat och glömmer bort den.
Att säga “slappna av” är också ett sätt att försöka tillföra kontroll. För då börjar vi försöka kontrollera vår organism, få den att släppa spänningar som det inte alls är sagt att den vill släppa. Att försöka slappna av när organismen är uppe i varv kan vara nog så frustrerande.
Förändringar som sker av sig själva är, som jag tidigare har sagt, någonting helt annat. De förändringarna kan komma när vi låter dem komma, när vi slutar försöka kontrollera och förändra.
Det skulle antagligen ha räckt med att fråga: “Var har ni ert huvud just nu?”
Eller: “Kan ni förnimma ert huvud?” Eller: “Finns det något samband mellan ert huvud och era sittknölar?” En intressant fråga är också: “Kan ni känna hur långt avståndet mellan ert huvud och era sittknölar är?” Och: “Vad sker mellan era sittknölar och ert huvud?”
Frågornas syfte är inte att försöka åstadkomma någonting eller att kontrollera. Syftet med dem är att hjälpa andra att utforska, förnimma, känna in och upptäcka.
Som jag sade i mitt förra inlägg är det inte lätt att förändra ett arbete från att instruera, föreläsa och förklara till ett arbete som ger utrymme att upptäcka själv. Varken för den som leder eller den som deltar i lektionen. För den som är van att bli ledd kan frågor som ovan kännas flummiga. Vadå förnimma mitt huvud? Vad är det meningen att jag ska känna? Vad ska jag göra? Kanske börjar hen titta omkring sig, vad gör de andra?
Charlotte Selver berättade en gång om en ung man som under en kurs otåligt började skruva på sig när deltagarna bara stod och kände sina fötters kontakt mot marken.
“Jag vill inte känna mina jävla fötter, jag vill göra yoga!” utbrast han.
Ibland går det så att någon reagerar otåligt, till och med aggressivt, men inser en tid senare att det hen gjorde var värdefullt. Ibland kommer upptäckter och insikter långt senare, ibland kopplar man inte ens ihop dem med kursen man gick på.
För den som leder är det heller inte lätt. Det är så mycket enklare att instruera, visa och vara modell. Att hitta frågor och sätt som hjälper deltagarna att vara närvarande och själva upptäcka sig själva är svårare.
Men betydligt intressantare.