Sensobic är en slags mindfulness där det ingår rörelser som lindrar spänningar i bland annat ryggen. Det handlar om att förnimma hur vi står, går, sitter och andas just nu och hur olika små rörelser påverkar oss.
Rörelserna beaktar de franska fysioterapeuterna Francoise Mézières och Thérèse Bertherats upptäckter om hur vi är byggda och hur våra muskler fungerar.
Det var Mézières som lokaliserade alla muskler i den bakre muskelkedjan och upptäckte att alla “missbildningar” i kroppen, som inte beror på en medfödd sjukdom, beror på förkortningar i den bakre kedjan. Till den bakre kedjan hör nackens muskler, axlar, rygg, skinkor, bakre lår, vader och fotens samt tårnas muskler.
Med missbildningar menade Mézières snedheter, vridningar och krämpor som till exempel hjulbenthet, kobenthet, skolios, kutrygg, svankrygg, hallux valgus och artros (en följd av stela muskler som gör att benen inte möts som de ska i leden vilket leder till stress på leden).
Mézières fällde de berömda orden: "På kyrkogården är vi alla lika.”
Hon beskriver i Thérèse Bertherats bok Kroppen har sina skäl hur en äldre kvinna i hennes by, som var kutryggig, sned och krokig, var perfekt rak efter sin död, efter att musklerna släppt sitt grepp om kvinnans skelett.
Det är musklerna som bestämmer kroppens form. Ben rör sig inte utan muskler. De böjer sig inte heller utan muskler. Men vad händer med benen när musklerna, som fäster i benen, blir spändare och kortare? De böjs eller vrids.
Det är exakt det som sker med till exempel ryggraden med tiden. I takt med att musklerna som fäster i ryggraden blir kortare dras ryggraden ihop och kotorna åker mot varandra. Till exempel diskbråck är en följd av det här.
Mézières utvecklade en teknik som gick ut på att förlänga den bakre kedjan. Bakre kedjans muskler hänger ihop, överlappar varandra som tegelpannor och påverkar därför varandra. Man kan alltså inte isolera en av de över 50 muskler som hör till kedjan, man måste alltid behandla den som en helhet.
Det här var en av Mézières viktiga upptäckter. Om du försöker isolera, till exempel sträcka ut nacken, sker en förkortning någon annanstans istället och kedjan förblir lika kort.
I själva verket är vi människor ganska så stela om vi försöker sträcka på den bakre kedjan utan att kompensera. Ett klassiskt exempel: den viga personen som lutar sig framåt och lätt lägger handflatorna i golvet. Men hen fuskar på många sätt för att klara av det. Lutar huvudet bakåt, skjuter rumpan bakåt, vrider knäna inåt, drar ihop fotsulorna eller tårna. Listan kan göras lång. De flesta så kallade viga människor fuskar på olika sätt när de vrider sig i olika ställningar. Titta bara hur till exempel gymnaster svankar ryggen.
Mézières fick, trots att hon inte alltid var så populär eftersom hon gick emot etablissemanget, franska hederslegionen för sina upptäckter. Thérèse Bertherat brukade säga att hon borde ha fått Nobelpriset.
Bertherat beskriver i Kroppen har sina skäl hur hon gick i lära hos Mézières och hur hon började jobba som fysioterapeut med Mézières metod.
Men hon tog Mézières arbete ett steg vidare. Hon upptäckte nämligen att Mézières metod, trots att den var mycket effektiv, inte beaktade alla de skäl vi har till att vi blir spända i kroppen. Om den bakre kedjan blir längre men vårt psyke och nervsystem inte är redo för det återgår vi till en livsstil som gör att de gamla spänningarna kryper tillbaka. Bertherat brukade säga att folk känner sig som fåglar utan fjädrar om de blir av med sina spänningar. För i våra muskler finns hela vår historia, allt vi har varit med om finns som ett minne i vårt nervsystem och våra muskler. Att jobba med en omedvetet spänd muskel är alltså att jobba med en omedvetet spänd tanke eller förträngd känsla.
Det här måste vi enligt Bertherat känna till om vi jobbar med människor. Vid sidan av sitt jobb som fysioterapeut ledde hon grupper och utvecklade småningom antigymnastik som gick ut på att folk, med hjälp av muntliga instruktioner, själva fick göra rörelser och känna efter vad som skedde i dem.
Jag är utbildad av Thérèse Bertherat själv och har jobbat som praktiker i antigymnastik i cirka 20 år. De senaste tio åren har jag också fascinerats av och studerat Charlotte Selvers läror. Charlotte Selver är Sensory Awareness upphovskvinna och kommer delvis från samma skola som Thérèse Bertherat.
Bägge har nämligen lärt sig av Elsa Gindler, som många anser att är en föregångare till kroppsterapi, kroppsorienterad psykoterapi och västerländsk mindfulness. Jag tänker inte gå närmare in på Gindler här, jag nöjer mig bara med att säga att hon var en tysk gymnastiklärare och utbildare av lärare som utvecklade sitt arbete så att det snarare handlade om att utforska rörelser än att mekaniskt upprepa dem.
Charlotte Selver lärde sig direkt av Gindler medan Bertherat jobbade med en av Gindlers elever, den tyska läkaren Lisa Ehrenfried.
Charlotte Selver flyttade till USA 1938 och började småningom kalla sitt arbete Sensory Awareness. Under sitt långa liv, hon dog 2003 102 år gammal, hann hon jobba med och påverka kända personer som psykiatern Erich Fromm, gestalterapins fader Fritz Perls, filosofen Alan Watts, Ida Rolf som utvecklade Rolfing, Moshe Feldenkrais och Peter Levine som utvecklade Somatic experiencing.
Det vi idag kallar Mindfulness påminner om Charlotte Selvers arbete. Den centrala punkten i Selvers arbete var “upplevelse med hjälp av våra sinnen.” Hon var övertygad om att individens välbefinnande, samhällets välbefinnande och även oron för vår miljö beror på hur mycket vi finner nytt förtroende för de processer som sker i oss.
Med det menade hon att vi genom att lära oss förnimma vad som sker i oss och runt omkring oss kan öka vår respekt och kärlek för oss själva, våra medmänniskor och miljön vi lever i.
Det finns många paralleller mellan antigymnastik och Sensory Awareness. Bägge strävar efter ökad medvetenhet. Men det finns också olikheter. Thérèse Bertherat pratade om att lära känna sin kropp och fortfarande idag pratar praktiker om metoden som ett sätt att lära känna sin kropp.
Charlotte Selver pratade inte om kroppen som någonting skilt från oss själva och inom Sensory Awareness pratar man om arbetet som en inkörsport till oss själva och en bättre kontakt med omvärlden.
Själv tänker jag att jag inte vill tala om ett kroppsligt arbete. Det vi gör påverkar hela oss. Om jag förnimmer vad som sker i till exempel min hand sker det i precis hela mig, inte bara i handen eller i huvudet.
I antigymnastik märks den fysioterapeutiska bakgrunden klart och tydligt. Det är mycket prat om anatomi, muskler och muskelkedjor. Det är en metod med ett program som är uppbyggt på ett visst sätt. Vi jobbar en hel del med att förlänga den bakre kedjan jag nämnt ovan.
Men Thérèse Bertherat studerade också psykologi och var gift med en överläkare i psykiatri (som blev skjuten av en av sina patienter, incidenten beskrivs i Kroppen har sina skäl) och hade ett skarpt psykologiskt öga. Hon förstod som sagt att ett arbete med kroppen också är ett arbete med psyket. Därför läser den som studerar till praktiker i antigymnastik också psykologi.
Charlotte Selver var inte fysioterapeut och pratade inte om muskelkedjor. Hon korrigerade inte heller hur folk satt, stod eller rörde sig. Tonvikten låg på vad folk upplevde med sina sinnen när de utförde olika experiment. De kunde göra allt från att ligga och andas till att springa och lyfta stenar. Att överspända muskler gav efter var en bieffekt av arbetet.
Hon pratade inte heller mycket om psykologi. Hon ansåg att det räckte med att utforska och förnimma, att det kunde frigöra förträngningar i oss. Onödigt att analysera det som har skett, fokusera på här och nu ansåg hon.
Själv har jag mer och mer börjat tro på ett arbete som sker indirekt. Det är lite det Eyal Lederman pratar om i min förra text. Fokusera på uppgiften, resten kommer efter.
Ett exempel: Om vi känner efter hur vår rygg vilar mot golvet när vi ligger på rygg, hur golvet känns mot ryggen, hur ryggen breder ut sig osv, följer avslappningen på köpet vilket leder till att ryggmusklerna och därmed hela den bakre kedjan ger efter. Det enda vi alltså behöver göra är att ligga på rygg och förnimma hur det påverkar oss.
Men det lyckas inte om huvudet är fullt av oroliga tankar. Charlotte Selver brukade säga att informationen från vårt sensoriska nervsystem når inte vårt medvetande om huvudet är fullt.
Därför tänker jag att det kan vara bra med små hjälpmedel. Till exempel en liten boll mellan skulderbladet och ryggraden gör det lättare för den rastlösa att känna efter. Trycket mot musklerna hjälper hen att vara här och nu.
Jag tänker också att det är bra att veta hur den bakre muskelkedjan fungerar. Onödigt att göra sådant som ytterligare förkortar den (för den är kort hos nästan alla, undantaget är små barn). Men det är också onödigt att försöka förlänga den med “tuffa rörelser”, det fungerar inte på sikt enligt min erfarenhet.
I Sensobic pratar vi inte mycket om psyke eller kropp. Vi pratar om att lära känna oss själva. Inte genom att analysera eller läsa anatomi eller genom att lyssna på en mästare eller lärare. Vi närmar oss oss själva genom att bara vara. Vi experimenterar nog med små rörelser men inte med syftet att uppnå någonting. Vi upplever dem med våra sinnen. På det sättet kan vi närma oss sidor av oss själva som blivit dolda för oss.
Jag tänker att i en värld där det mer och mer pratas om att exploatera, göra och åstadkomma, tävla och nå framgång, är det viktigare än någonsin att kunna lyssna på vad vårt sensoriska nervsystem berättar.
Jag tror att Charlotte Selver hade rätt. Individens välbefinnande, samhällets välbefinnande och naturens välbefinnande hänger ihop.