–Förut handlade det mer om prestation. Nu jobbar vi på ett annat sätt, vi lyssnar ännu mer på våra kroppar, vi bara är i stunden, vi känner in. Det känns mycket bra.
De här orden av en kursdeltagare sammanfattar bra vad många som länge gått i Antigymnastik har sagt den senaste tiden. Också “garvade” antigymnaster upptäcker nya sidor hos sig själva när de gör Sensobic.
–När vi gör så här små saker börjar man verkligen upptäcka hur spänd man är på olika ställen. Det gick liksom att dölja förut när man bara koncentrerade sig på att klara av en jobbig rörelse, är en kommentar jag har fått av flera personer som gått i Antigymnastik i flera år.
Kommentarerna visar att arbetet jag gör går åt rätt håll. Att jag jobbar så som jag vill.
Att förnya, förändra och utveckla ett arbete är ofta att börja från början. Det är att ifrågasätta vad man gör och ta ett steg tillbaka. Det betyder inte nödvändigtvis omedelbar framgång.
Risken finns att kursdeltagare som blivit bekväma hoppar av. Med det menar jag att de som vant sig vid att jobbet ska vara och kännas på ett visst sätt upplever ett nytt sätt att jobba som främmande och utmanande, utanför deras bekvämlighetsfaktor.
Charlotte Selver har beskrivit hur hon fick börja helt från början, från noll, när hon slutade vara danslärare som lärde ut en viss teknik hur man skulle röra sig, och började med det arbete som utvecklades till Sensory Awareness istället. Som danslärare hade hon många kunder men de flesta slutade när hon började jobba på ett nytt sätt.
Men för henne fanns inget alternativ, hon kunde inte längre jobba med någonting som inte kändes rätt. Precis som hon själv var tvungen att börja från början när det gällde hur hon rörde sig och var, fick de som gick på hennes kurser göra det. Det handlade om att skala av alla de rörelsemönster och manér de hade samlat på sig under många år.
För den som vill lära sig en viss teknik hur hen ska slappna av eller förlänga muskler och röra sig eller vill ha en modell eller idol att ta efter är någonting som Sensory Awareness eller Sensobic ingen idé att börja med. I det här jobbet jobbar vi snarare med att avlära vad vi lärt oss.
Det är lätt att se de kroppsliga manér som till exempel en som vigt många, många år till att bygga muskler har. Men också den som har gått kurser i kroppsmedvetenhet kan ha många intränade rörelsemönster som inte har någonting med hens naturliga sätt att vara och röra sig att göra. Kanske försöker hen gå mjukt, på ett korrekt sätt. Kanske har hen tränat upp en hållning eller andning som i själva verket kräver mycket energi att upprätthålla.
Min erfarenhet av att prata mycket om och jobba med muskelspänningar och förkortningar är att det ofta leder till idéer om hur man ska stå, sitta, gå och vara. Jag läste nyligen i Helsingin Sanomat om en veckoslutskurs för män. Tanken var att männen skulle göra olika övningar och få en möjlighet att prata och visa sin sårbarhet. Redaktören som deltog i kursen lade märke till att nästan alla gick i barfotaskor. Maten som bjöds var vegansk, kaffe var no no, istället skulle man dricka kakao gjord på en kakaoböna från sydamerikanska djungler.
Förvisso kan man sympatisera med det här. Barfotaskor och andra fotvänliga skor har också jag pratat mycket om under min karriär, vegansk mat sparar på miljön och minskar djurs lidande och så vidare.
Men risken finns att det blir ett slags “så här gör vi för att vara korrekta” över det hela. Att gå i barfotaskor kanske kan vara bra för fötter och kropp men kan också bli en fix idé som istället för att leda till en större medvetenhet om den egna organismen fjärmar en från den. På samma sätt kan strikta övertygelser om en viss diet göra det.
Jag minns att jag under en fortbildning i Antigymnastik i Paris för många år sedan fick lite delade känslor av att nästan alla gick i platta och breda skor. Det kan som sagt vara bra för fötterna men kan också bli lite av sekt över det.
Jag minns också att jag sympatiserade med kvinnan som marscherade in i min mottagning, satte fingret mot mitt bröst och sade: “Jag slutar sen aldrig gå i högklackade skor! Bara så du vet det.”
Det fanns en stark integritet och vilja att vara självständig i henne. Här skulle ingen “jag tror jag är guru och vet och kan” komma och säga hur hon ska leva, gå klädd och äta.
Det blir lätt så att om jag pratar om hur en hållning utan spänningar ser ut leder det till att många börjar öva sig i att stå och sitta just så. Att uppnå den “perfekta hållningen” blir en prestation. Man börjar korrigera sin hållning, sina fötter, sin rygg, sin nacke. Det blir en kamp. En kamp man är dömd att förlora för ingen orkar göra det jämt och ständigt. Och när uppmärksamheten släpper återgår kroppen till sina gamla mönster.
När någonting blir en metod, det må vara antigymnastik eller något annat, går det lätt att så de som utövar den tror att de ska vara på ett visst sätt. Typ jag ska alltid vara lugn, avslappnad, gå mjukt, hålla huvudet högt, lyssna på andra etc. Listan kan göras lång. Poängen är att det blir en slags prestations- eller korrekthetslista över hur jag ska leva och vara. Det har mycket lite att göra med hur jag verkligen ÄR och vad min organism verkligen VILL.
När jag var färdigutbildad praktiker i Antigymnastik hade jag lärt mig att observera muskelförkortningar. Det ledde till att jag såg dem överallt. Och inte bara det. Jag hade också lärt mig vad som låg bakom dem. Jag log när jag iakttog folk på stan och hörde Thérèse Bertherats ord i mitt huvud: "Den där mannen har problem med sin pappa och den där kvinnan…”
Förstås frågar sig någon om man verkligen kan se sådana saker i kroppen. Jag kan svara att lång klinisk erfarenhet har visat hur vissa spänningsmönster och orsakerna bakom dem sätter sig i kroppen. Men förstås ska man vara försiktig med att dra för vittgående slutsatser på basis av någons muskelförkortningar.
En av mina döttrar spelade handboll i några år. En gång när jag skjutsade henne till träningen stod hennes fystränare och väntade på laget. Min dotter såg väl hur jag tittade på honom för hon sade: "Pappa, nu säger du ingenting om att han har förkortningar i ryggen!”
Min första reaktion var att skratta men jag insåg också att jag hade pratat lite väl mycket om den bakre kedjan (ryggsidans muskler som bildar en kedja) hemma i familjen.
Den bakre kedjan var länge en röd tråd i mitt jobb. Antigymnastik är en metod som går ut på att lära känna sin kropp. Det är inte fysioterapi, men den bakre kedjan finns med som en röd tråd och en stor del av arbetet går ut på att bli medveten om den och förlänga den.
Om vi till exempel jobbar stående ber vi kursdeltagarna stå så att tårna pekar rakt fram. Om de ligger på rygg ber vi dem ha benen böjda, hälarna under knäna, höftbrett mellan knäna och låta tårna peka rakt fram. Vi korrigerar inte, vi förklarar så exakt som möjligt med ord och deltagarna inrättar sig efter det så gott de kan. Tanken är att den bakre kedjan i de här positionerna kan ge efter lite och benen ligger mer korrekt i lederna.
I alla positioner vi intar i Antigymnastik beaktar vi den bakre kedjan och hur förkortningar i den vrider våra lemmar fel så att stressen på till exempel lederna ökar. Jag har skrivit om den bakre kedjan tidigare i inlägget Från Antigymnastik till Sensobic.
När jag istället för att konstant se muskelförkortningar överallt började träna mig i att avlära mig, det vill säga sluta observera folks kroppar på ett visst sätt, kändes det som en ganska stor lättnad.
Men det var inte, och är inte, lätt. Gamla, invanda vanor är svåra att ändra. Det tog tid att låta folk stå som de står, sitta som de sitter utan att säga vart tårna ska peka och så vidare.
Det var inte, och är inte, lätt att ändra sitt sätt att jobba. Att byta instruktioner mot frågor, att vara närvarande i högre grad istället för att luta sig mot vad någon annan lärt dig, att hitta lugnet, att verkligen låta folk upptäcka själva, att våga lita på att förändringar kan ske av sig själva, utan att vi forcerar.
I ett jobb som går ut på att jobba med människor jobbar man också hela tiden med sig själv. Det betyder att jag också själv upptäcker mina manér och intränade rörelsemönster, tankar och kommentarer. I skrivande stund jobbar jag med att skrapa och måla ett gammalt hus. Jag brukar extraknäcka med sådana jobb sommartid. Jag har blivit medveten om hur jag, när jag blir ivrig, börjar andas ytligt. Det gör att jag går på som en terrier i några timmar och efteråt är jag som en trasa. Att göra det här fysiska arbetet är samtidigt en utmärkt möjlighet att göra Sensobic i praktiken, att bli medveten om hur jag andas och är också mitt i stridens hetta.
Ett par ord ännu om uttrycket känna in som finns i det här inläggets första kommentar. Känna in skiljer sig från att känna efter. Känna efter handlar ofta om att känna känslor. Och det är just vad vi inte gör, jag har skrivit om det i inlägget Glöm känslorna en stund.
Att känna in är att känna vad som sker i organismen. Det är att förnimma, erfara.
Ibland sägs det att folk med till exempel ångest får värre symptom av ett jobb som går ut på att komma i kontakt med organismen. Kanske, om det handlar om att försöka känna efter.
Men ett jobb som går ut på att bland annat förankra sig, typ känna sina fötter eller ryggen mot golvet eller lyfta en sten på ett sätt som hjälper en att känna sin egen tyngd och relationen till tyngdkraften lindrar ofta snabbt ångest. Det är min erfarenhet.