– Eftersom jag kommunicerade hur jag hade det för min arbetsgivare fick jag gå en stresshanteringskurs. Den leddes av två psykologer som gav oss en massa scheman och skisser på “så här kan man tänka”. Delvis gav det mer stress, det var väldigt kbt- och hemläxa-orienterat, säger Liisa Mendelin i Kyrkpressen 15.4. 2026.
Hon berättar om hur hon blev sjuk i utmattning och om hennes väg tillbaka. Under stresshanteringskursen sade en av deltagarna:
–Jag har köpt en kudde med vindruvskärnor i som jag kan sätta på ögonen för att vila lite.
Liisa Mendelin beslöt att köpa en sådan kudde. Hon säger att deltagaren borde ha fått lön för sitt tips.
–Det var som en liten vetekudde man lägger på ögonlocken för att komma ner i varv. Kudden hjälpte mig att ta tupplurar mitt på dagen, kanske det viktigaste steget i min återhämtning.
Hennes erfarenheter får mig att tänka på Judyth Weaver som kombinerar psykoterapi med Sensory Awareness. I Somatic Awareness/Sensory Awareness - A Path of Unraveling Trauma(https://judythweaver.com/writings/somatic-awarenesssensory-awareness-a-path-of-unraveling-trauma/) skriver hon att hon i sitt arbete med människor som genomgått trauma hellre fokuserar på sinnesintryck än känslor.
– Jag anser att sinnesintryck är nyckeln till att förstå vilka de grundläggande reaktionerna på den traumatiska situationen är eller var.
– Genom att inte fokusera på de känslor som vanligtvis uppstår i det här arbetet kan vi undvika den förvirring, de projektioner och skydd som uppstår när vi försöker ta hand om oss själva, och de besvikelser och känslor av misslyckande som uppstod när vi inte kunde skydda oss själva tillräckligt.
Sinnesintryck ger oss viktig information om hur vi reagerade på den traumatiska upplevelsen och de informerar oss också om hur vi fortfarande reagerar, anser Judyth Weaver.
Hon säger att våra sinnen kan hjälpa oss att få kontakt med hur vår organism reagerar och har reagerat fysiskt. Det kan handla om en liten rörelse, en subtil muskelreaktion, en liten impuls. Med hjälp av dem kan vi börja reda ut våra tidigare och nuvarande reaktioner.
– Att fokusera på sinnesintryck hjälper klienten att koncentrera sig på verkligheten, vad som händer med hen i stunden utan att känslor krånglar till det hela.
Att lägga en liten kudde på ögonlocken som Liisa Mendelin beskriver kan vara ett sätt att jobba med sinnesintryck. Man behöver kanske inte ens köpa en kudde, bara att vila med slutna ögon och lägga handflatorna på ögonlocken och fokusera på hur det känns, händernas tyngd, ögonlocken, ögonen under dem osv, kan leda till intressanta upptäckter. Och kanske en tupplur.
Syftet med den här texten är inte att kritisera terapier som går ut på att prata, informera eller att komma i kontakt med känslor. De behövs säkert och fungerar för många.
Men jag kan inte undgå att fråga mig om inte pratet om att kunna tala om känslor gått lite för långt. Och en fråga som infinner sig är: Hur ska jag ens kunna prata om mina känslor, om de förträngda känslorna som egentligen orsakar mina problem ligger djupt begravda och bevakade under ett lager med hårda muskler?
Jag tänker att det är just de här av det autonoma nervsystemet bevakade känslorna som gör att allt prat om känslor ofta blir bara yta. Pudelns kärna är som sagt hårt bevakad och när vi försöker komma åt den uppstår alla de projiceringar och skydd Judyth Weaver talar om. Vårt autonoma nervsystem, som inte är viljestyrt, tolkar allt som kan rucka vår inre balans som ett hot.
Många reagerar så att de blir på sin vakt när de läser om, eller hör om, vikten av att kunna prata om sina känslor. “Det bästa sättet att börja må dåligt är att börja tänka på sig själv” är en kommentar jag hört bra många gånger från representanter för min föräldrageneration. Deras sätt att handskas med svåra känslor är att springa undan dem. Ofta med stelhet och värk i kroppen som följd.
Men kan vi tvinga den som aldrig har fått möjlighet eller lärt sig att öppet tala om sina känslor att göra det? Jag tror inte det. De där gubbarna som vänder potatislandet eller grejar på bilen när någonting känns svårt hittar du sällan på självhjälpskurser.
Och som jag sade tidigare är pratet om känslor ofta bara yta. Jag har jobbat med bra många, oftast kvinnor, som pratar om sig själva, sina känslor och krämpor utan problem men ganska snart inser man att det är samma skydd som att springa undan. De där riktigt förträngda känslorna sitter kvar. Orden är bara ytterligare en mur för att inte komma åt dem.
När jag jobbade som praktiker i Antigym var mitt syfte aldrig att vara terapeut eller att göra metoden till terapi. Det är inte metodens syfte. Men jag kunde, som jag tidigare har sagt, mera allmänt prata om känslor och hur de sätter sig i kroppen.
Vad jag småningom märkte när jag gjorde det var att orden inte var mina. Jag upprepade vad jag lärt mig. Var jag ens övertygad om de här orden som jag lät komma ut mellan mina läppar? Ville jag låta som något jag inte är, som om jag skulle sitta på visdomar och hemligheter som ingen annan sitter på?
Var det inte så att hela mitt sätt att röra mig, prata och vara förändrades när jag jobbade? Imiterade jag mina lärare? Var fanns jag, min egen person?
Jag tröttnade mer och mer på timmarna jag ledde, det kändes som om jag upprepade samma program om och om igen. Visst, jag varierade rörelserna, men det är ändå rörelser påhittade av någon annan som varit övertygad om att lektionerna ska se ut på ett visst sätt och gå till väga i en miljö som ska se ut på ett visst sätt i grupper som ska vara på ett visst sätt.
Och i metoden syns också det starka psykologiska öga som Thérèse Bertherat hade. Hon förklarade ivrigt för oss vad vi kan säga och göra i olika situationer. Och hon hade inte fel. Det mesta jag lärde mig av henne är sant. Men samtidigt upprepade jag ständigt vad hon hade sagt och gjort. Ju längre jag jobbade desto konstigare kändes det. Och de fortbildningar som ordnades efter hennes död fortsatte att försöka kopiera hennes arbete, de lärde helt enkelt ut rörelser som Thérèse Bertherat använt under sin långa karriär, ofta för länge sedan.
Jag insåg att här finns ett litet problem. Hur kan jag jobba så att folk hittar sig själva och sin frihet om jag själv inte är fri utan fortsätter att noggrant följa någon annans program?
Ett första steg mot förändring var att upptäcka när jag använder någon annans ord. I takt med att orden blev mer och mer mina egna föll till exempel de små “föreläsningar” jag ibland höll om känslor och förträngningar bort. Orden blev färre, rörelserna enklare. Jag började föredra att kalla rörelserna experiment. I mina grupper fokuserade vi mer och mer på vad våra sinnen berättar.
Rubriken kan kännas lite provocerande. Förstås går känslor inte att glömma bort och förstås är det tillåtet och kan vara viktigt att känna dem. Men precis som Weaver säger kan våra sinnen hjälpa oss att göra massor av insikter om oss själva utan att vi behöver tänka på, vara medvetna om eller prata om våra känslor
Tills vidare har resultaten i mina grupper varit intressanta. Många som gjort antigymnastik i flera år har börjat upptäcka nya saker om sig själva.