Var femte ung kvinna äter medicin mot depression, står det i Helsingin sanomat 5.6. 2025.
Även förekomsten av adhd har ökat explosionsartat enligt artikeln.
Delvis kan det bero på att det i dag är fler unga som söker hjälp än tidigare och att läkarna lättare skriver ut mediciner. Men faktum är ändå att illamåendet bland unga ökar. Notera att jag föredrar att prata om illamående framom psykiskt illamående eftersom jag anser att de två inte går att skilja åt. En del reagerar med ryggont, problem med magen eller hudproblem och då kallar man det fysiskt illamående, medan andra reagerar med till exempel ångest eller depression och då kallar man det psykiskt illamående.
Som jag ser det är det samma sak, vi reagerar bara lite olika på våra problem.
Jag vet att någon invänder och säger att “jag fick minsann ryggont av att jag bar tungt, inte av någon psykisk orsak!”
Jo jo, men om vi får ont i ryggen av att vi till exempel lyft tungt så släpper den smärtan på ett par dagar. Om ryggsmärtan sitter i och blir långvarig är det en annan sak. Förstås kan en orsak till att ryggen blev sjuk av det tunga lyftet också vara att den var spänd på grund av att organismen varit på sin vakt en längre tid.
Jag föredrar att tala om organismen istället för att prata om “psykiska orsaker.” Det finns inga psykiska eller fysiska orsaker, allting är alltid en helhet. Charlotte Selver, upphovskvinna till Sensory Awareness, sade en gång att när hon tittar ut genom fönstret ser hon människor som går omkring. Hon ser inte huvuden eller tankar som svävar i luften, inte ser hon bara kroppar heller. Nej, hon ser hela människor. Alltså tänker hon på människan som en helhet.
Om jag lyfter upp en tung sten från marken så är mitt huvud med i högsta grad. Min kropp lösgör ju sig inte från mitt huvud och går och gör det för sig själv. Nej, huvudet är med och fattar beslutet och bestämmer hur jag ska lyfta och så vidare. Hela organismen deltar. Hela tiden. Kanske, om jag kan lyssna på min kropp, känner jag till och med att min rygg är lite stel just nu och jag borde kanske inte lyfta stenen, men en massa föreställningar jag har om mig själv, om att vara stark och duktig tystar den här lilla rösten inifrån och jag lyfter ändå.
Vad jag försöker säga är att ingenting vi gör är bara fysiskt eller psykiskt, också när jag sitter här och skriver anpassar sig min andning och organism efter det. Det är i högsta grad också “fysiskt” även om vi ofta tänker att tankar bara finns inne i huvudet. Men också våra tankar påverkar pulsen, andningen, hur spända musklerna är osv.
När det talas om ungas illamående sägs det ofta att det behövs fler psykologer, kuratorer och striktare regler för hur mycket ungdomar får använda mobiltelefoner. Det är intressant att man tänker att fler regler, lagar och förbud ska lösa problemen när grundorsaken är att hela samhället, och vi alla som lever i det, är orsaken. Det rör sig alltså om ett mycket djupare och svårare problem än att det nu råkar finnas mobiltelefoner. Telefonerna är bara ett symptom, lite som ryggont ofta är ett symptom på att något i livet är fel.
Vad är det som är fel? Med en enda mening kan man säga att problemet är att samhället snurrar för snabbt och för krävande för de flesta av oss. Och det problemet löser man inte med fler proffs som ska försöka lindra de symptom samhällets ekorrhjul skapar.
Men varför snurrar det så snabbt? Det är ju ingen naturlag att livet ska se ut som det gör, allt är mänskliga påhitt. Pengar, siffror, lagar, teknik, även vårt behov att kategorisera djur och växter. När jag går ut i skogen ser jag varken siffror, pengar eller teknik. Jag ser träd, växter och djur som inte bryr sig ett ruttet korvöre om mina bekymmer som oftast beror på att jag kämpar för att överleva och passa in i ett samhälle som människan skapat. Rådjuret som står och betar och lyfter huvudet och kikar åt mitt håll när jag närmar mig funderar inte på sina skulder eller hur det ska ha råd att renovera badrummet eller reparera bilen.
Vi moderna människor har ställt oss över naturen. Vi har skapat ett liv fjärmat från naturen och anser oss att ha rätt att bestämma över allt annat som lever på den här jorden. Vi bestämmer vilka djur som ska få leva och vilka som ska dö. Vi bestämmer vilka växter som är skadliga och vilka som är nyttiga. Och i vår vilja att leva livet, vilket i de flesta fall betyder att spendera pengar på konsumtion, spyr vi ut så mycket skit att den miljö vi lever håller på att förvandlas till en soptipp.
Teknik som till exempel mobiltelefoner och sociala medier har ju inte uppstått av en slump. Jag ser dem som en slags massflykt.
En kollektiv mänsklig vilja att fly undan sig själv. Det sades att tekniken skulle hjälpa oss och göra livet bekvämare. Istället snurrar allt på allt snabbare och våra hjärnor och organismer som, vare sig vi vill det eller inte, är besläktade med och beroende av den natur som omger oss vill inte klara av det.
Kanske är den här tanken att tekniken ska hjälpa ett massivt självbedrägeri. Kanske är den egentliga orsaken till ett samhälle som bygger på att förtjäna och konsumera en vilja att ta avstånd från sig själv.
Det är paradoxalt. För samtidigt som det blir allt lättare att fly undan både sig själv och andra med hjälp av till exempel mobiltelefoner så mår väldigt många dåligt. Inte nödvändigtvis så att de lider av diagnostiserade sjukdomar, nej, de lider av en rastlöshet som gör att de aldrig kan stanna upp och vara i nuet. Ständigt tänker de framåt, på det där livet som kommer längre fram, sedan när de har förtjänat tillräckligt mycket och kan sitta på den där söderhavsön med en grogg i handen. Men också där, på den där ön, kommer de att märka att de måste fortsätta att springa undan någonting, ständigt fly, ständigt söka.
Nu hörs vetenskapliga röster om att det sker en massa positiva förändringar i oss när vi rör oss i naturen. Det hörs också röster om att barn som får röra sig i naturen och vara i kontakt med djur får ett bättre immunförsvar. På riktigt? Måste det faktiskt vara en vetenskapsman som säger det här för att något så självklart, som vem som helst kan känna om hen vandrat en stund i skogen, ska vara något man kan tro på?
Från vaggan lärs vi att det som räknas här i livet inte är vad vi är, utan våra prestationer. Barnen ska bort från sina föräldrar, helst så tidigt som möjligt, så att föräldrarna ska kunna springa i sina ekorrhjul och förtjäna och betala de lån de har tagit för att, liksom de flesta, kunna leva över sina tillgångar med tillräckligt stort hus, stor lägenhet, bil eller bilar, resor, en massa prylar, helst nya datorer och telefoner vartannat år osv.
Barnen växer upp främst omgivna av proffs som ska fostra dem, förbereda dem för ett liv där de förutsätts utbilda sig så mycket som möjligt och tidigt ta lån så att de säkert blir slavar i ett system som vi får höra att gynnar oss alla men som nog gynnar färre och färre medan den missnöjda massan växer. Tror någon att det är en slump att herrar som Putin, Trump och Orban tar makten? De är bara symptom på ett pyrande missnöje.
För barn och unga måste världen se cynisk ut. Den där förmågan att vara i kontakt med kroppens förnimmelser och att vara i nuet, den som alla barn har, uppmuntras inte. Istället blir de lärda att vara mer och mer i sina huvuden och utnyttja olika tekniska apparater vilket gör att de tappar kontakten med en viktig del av sig själva.
De får höra att idrott är lösningen. Träning och motion betonas allt mer som en motvikt till det teknologiserade samhälle vi lever i. Jag vet att jag inte alltid är speciellt populär när jag säger att jag inte tror att idrott är någon lösning. Bland de deprimerade unga hittar du bra många som idrottar och motionerar, ofta för att passa in i den korrekta bilden som också handlar om hur du ser ut och vad du kan prestera i olika test som vi människor hittat på. Idrott handlar ofta om att lära sig imitera vuxna. Det vill säga vuxna, som är “klokare” än barnen, lär barnen hur de ska röra sig, hur ofta och hur intensivt. Man ska lära sig, nöta in, en viss teknik. Så att man hoppar längre, springer fortare eller sparkar den där bollen på ett perfekt sätt. Ofta används utrustning som ytterligare fjärmar oss från den spontana rörligheten och den naturliga kontakten med den grund vi står på. Smala spik- eller fotbollsskor tränger ihop tårna och gör att foten inte träffar marken som en helhet.
Om du tittar på ett litet barn som ännu inte blivit förstört av vuxna modeller, ser du hur mjukt hen rör sig, hur andningen alltid perfekt anpassar sig till vad barnet gör och hur alla muskler fungerar i perfekt balans. Du ser också den där förmågan att vara uppslukad av nuet och ta in allt som pågår runt omkring.
Men småningom lär sig barnet att det inte alls är ok att springa och leka när hen har lust, nej, det ska ske när det passar de vuxna. Och gärna på ett sätt som passar de vuxna. Barnet lär sig också att någon annan vet bättre hur mycket hen ska äta, när det har varmt eller kallt, när det är trött osv. Den här listan kan göras lång, men poängen är att någonting går förlorat när vi växer upp. Någonting som jag tror att vi längtar tillbaka till utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är. Den där förmågan att kunna känna med våra sinnen, att vara närvarande, att känna sig mjuk och bekväm i kroppen. Att vara i kontakt med hela sin organism helt enkelt.
Istället lär vi oss att fly undan det och småningom blir det väldigt obekvämt att försöka närma sig den här förmågan. Paradoxalt nog finns det som sagt en längtan att komma tillbaka till den, vilket en stor meditations-, terapi- och yogaindustri vittnar om, och samtidigt fly undan den. Det är enklare att skapa ett samhälle där allting snurrar på i allt snabbare takt.
Att allt fler börjar reagera med illamående (det rör ju sig inte bara om ungdomar, tror någon på fullt allvar att de unga mår dåligt om de vuxna mår bra?) visar att vi börjar komma till en punkt där en förändring måste ske.
Samhället är som vårt autonoma nervsystem. Det här nervsystemet vakar över vår inre balans. Det är ett system som fungerar utanför vår vilja. Systemet har två delar, ett sympatiskt och ett parasympatiskt. Det sympatiska stimulerar, det parasympatiska lugnar. Tänker man på samhället som en organism lyser det sympatiska systemet rött. Det parasympatiska systemet lyser inte alls eller bara knappt.
Om samhällets sympatiska system lyser rött leder det också på individnivå till att det sympatiska systemet går på för höga varv vilket kan ge upphov till bland annat sömnlöshet, spända muskler, smärta, yrsel, tinnitus, synstörningar, panikångest, svårigheter att svälja, rytmstörningar, magsmärtor, diarré. Listan kan göras lång. Men det är lätt att se att de här symptomen är vanliga i dag.
Hur kommer vi åt det parasympatiska, lugnande systemet? Jag tror att vi behöver tillit, lugn och ro. En återgång till att inse att vi ska leva i symbios med naturen, inte försöka stå över den. En förståelse för att människan inte är en maskin vars värde mäts i hur mycket hen kan prestera. Mera tid för varandra där vi verkligen ger tid att lyssna och vara autentiska även om det kan kännas obekvämt och svårt till en början. Ett betonande av andra värden än de ekonomiska. Ett lugnare tempo med mera tid för reflektion och ett mod att våga bara vara och ta emot det som då kommer upp till ytan.
Jag tror att vi måste börja med oss själva. Jag kan inte förändra någon annan, jag kan bara förändra mig själv. Det kanske inte låter som mycket i det stora hela, men jag tror att vi inte ska underskatta den kraft som finns i den modell vi själva är.
Inte minst när det gäller barn och unga.