Jag slår igen dörren efter den sista kursdeltagaren. Energin efter deltagarna dröjer kvar i hallen, i salen, i köket, i alla rum där vi har varit. Jag kan ännu känna deras närvaro. I salen ligger ännu de tjocka mattorna samlade i mitten av rummet, filtar, meditationspallar och färggranna bollar. I köket väntar kaffekoppar, tallrikar och bestick på att bli diskade.
Det är först när jag har städat undan allt och slagit igen dörren till kurslokalen som jag inser att jag totalt har glömt bort att ta bilder.
Det får mig att le inombords. Även jag har varit så närvarande under kursen att jag har glömt bort att tänka på hur jag för världen efteråt ska berätta vilken lyckad kurs vi hade.
För det är ju så man ska göra idag. Ständigt uppdatera på alla världens sociala medier hur bra man är, hur just jag, min kurs eller produkt är så bra att alla som svajpar ska förstå att det är mig man ska vända sig till.
När jag öppnade ett instagramkonto märkte jag snabbt att många som erbjuder kurser som ska ge lugn, harmoni eller bättre hälsa på något sätt laddade upp material ofta fem till tio gånger om dagen. Det fick mig att fundera på om de här personerna själva upplever lugn och harmoni.
Jag får också en känsla av desperation när någon erbjuder sig själv, sina kurser eller produkter flera gånger om dagen. Själv reagerar jag så att när någonting marknadsförs för mycket, må det nu vara i TV, radio eller på instagram, så slår jag dövörat till.
Själv laddar jag upp en gammal bild efter kursen och säger att kursen var lyckad. Borde jag ändå inte, som många andra gör, på sociala medier citera alla positiva kommentarer vi får efter kursen?
Bara tanken gör mig matt. Att ständigt försöka övertyga en värld, som drunknar i uppdateringar, klipp, filmsnuttar och bilder som alla vill sälja någonting, är inte någonting jag känner mig hemma i. Ännu mindre orkar jag vika ut mitt privatliv.
Jag ser det som viktigt att kursdeltagarna får vara ifred, att de inte behöver tänka på sina telefoner eller andra tekniska mojänger eller ens på att någon frågar dem om de känner sig ok att bli fotograferade eller citerade, även om det sker anonymt.
Detsamma gäller kursdragaren. Om hen inte är helt närvarande, om hen i sitt stilla sinne funderar hur kursen ska förevigas och publiceras, hur ska då kursdeltagarna kunna vara helt närvarande?
Djungeltrumman har alltid varit mitt viktigaste sätt att marknadsföra mig själv. Kursdeltagare berättar om sina upplevelser till vänner och bekanta. Det här har inte lett till en strid ström av folk till alla kurser, rikedomar och berömdhet.
Men det har lett till att jag lärt känna alla dem jag har jobbat med. I små grupper har de känt sig trygga och hemma och jobbet vi gör har kunnat gå djupt, ofta så djupt att det förändrat folks liv.
Man måste fråga sig själv varför man gör ett jobb av det här slaget. Är det för att bli rik, bli känd, få erkännande, godkännande? Eller vill man på riktigt att de man jobbar med ska få en chans att upptäcka sig själva? Inte så att man innerst inne vill att just jag ska kunna förändra dem, nej, så att de verkligen får chansen att själva upptäcka saker.
Thérèse Bertherat sade: “Försök lämna ert ego utanför mottagningsdörren. Om egot står i vägen ser man inte människor ordentligt.”
Hon struntade i all marknadsföring. Hon sade att folk hittar till antigymnastik när de behöver det. Det är lite så jag har jobbat alla dessa år. Visst, jag finns på instagram och har en nätsida, men hemskt aktiv orkar jag inte vara. Även om jag skulle vilja vara väldigt aktiv skulle det drunkna i det enorma informationsflödet.
För mig är det viktigare att rätt sorts människor hittar till Sensobic. Med det menar jag personer som inte vill göra mig till sin auktoritet eller sätta mig eller Sensobic på en piedestal, utan förstår att jobbet gör de själva. Jag är varken rådgivare, lärare eller terapeut. De har också två saker som är det enda som behövs för att jobba med sig själv på det här sättet: En villighet att förändras och en acceptans att saker är som de är.
Charlotte Selver sade en gång: “Om du vill ha det bekvämt, gå någon annanstans.”
För den som söker något mekaniskt (typ övningar 3 x 10), något lite trevligt och mysigt, eller en rådgivare, eller någon som ska berätta vilka övningar man varje dag ska göra för att bota ett ryggont, lönar det sig inte att börja med Sensobic.
Charlotte Selver har berättat att Elsa Gindler inte tog emot henne som elev när hon första gången sökte upp Gindler. Orsaken var att Gindler ansåg att Selver, från sitt yrke som gymnastik- och danslärare, hade fått så mycket manér i hur hon rörde sig och förde sig, att det skulle vara mycket svårt att jobba med henne. Gindler sade att det svåraste är att lära bort allt det man lärt sig. Att hitta tillbaka till ett mera naturligt rörelsemönster.
När Selver i två år hade gått på Gindlers kurser tittade Gindler på henne för första gången och sade: “Äntligen en naturlig rörelse!”
Sensobic är också ett sätt att upptäcka invanda sätt att göra saker och kanske hitta mer gynnsamma sätt att röra sig och vara. Jag vet själv hur extremt svårt det kan vara. Tjugo år av träning avlägsnade mycket effektivt allt vad naturligt rörelsemönster är.
Det är ett långsamt arbete där eventuella förändringar kommer sakta men säkert. Och de kommer så att den som gör jobbet själv märker sina invanda stelheter och hur hen kan vara på ett annorlunda sätt.
Naturligtvis kan det här leda till exempel till en frisk rygg men det går knappast i en handvändning och inte med hjälp av övningar som man mekaniskt upprepar. En bättre hälsa kan komma på köpet, i takt med att man får bättre kontakt med hela sin organism.
Det är också ett misstag att kalla ett arbete som Sensobic avslappnande och mjukt. Även om rörelserna ofta är små och mycket sker i tystnad och vila kan jobbet vara besvärligt. För någon kan det vara mycket utmanande att stå i några minuter och bara känna efter hur hen står.
Förstås är alla välkomna att göra Sensobic. Det är inte så att jag intervjuar folk i förväg eller försöker ta reda på om Sensobic kan vara något för dem eller inte. Det får de själva upptäcka.
Jag menar snarare att det känns dumt att försöka övertyga (vilket ju marknadsföring är) folk att det här är någonting för just dem. Och om en “bra” marknadsföring leder till att det kommer en massa folk som är med bara en eller två gånger slösar det både min och deras tid.
Jag vet att någon invänder och säger att marknadsföring är att hitta rätt kundgrupp, dvs rätt sorts människor. Men jag tänker att det är just det som den så kallade djungeltrumman gör.
Någonting som Sensobic är svårt att förklara med en eller två meningar, man måste nästan uppleva det för att förstå det. I jakten på en slogan typ “finn dig själv”, “lär känna dig själv”, “en inkörsport till bättre självmedvetenhet” märker man snabbt att det redan finns en massa sådana slogans, och alla korta beskrivningar börjar låta som klichéer.
Förstås kan man också säga att det är min person som är problemet. Jag känner mig inte bekväm i en värld där pengar är allt och man ska skrika högt överallt hela tiden för att göra sig hörd och ständigt tävla om uppmärksamhet. Min egen utveckling har inte gått mot en panik i att bli äldre och en känsla att nu måste man försöka uppleva allt man bara kan. Snarare går jag i riktning mot mitt inre, i ett sökande efter lugn och en acceptans att jag är den jag är och saker är som de är. Den här utvecklingen passar inte in i hets, prestation och en ständig jakt på nya upplevelser.
Nej, hellre jobbar jag lite mindre, med dem som verkligen är intresserade, än att springa resten av livet i ett ekorrhjul som rullar snabbare och snabbare.
När jag städar kurslokalen är jag inte ensam. Jag gör det tillsammans med min goda vän Nalle. Det är femte gången vi tillsammans håller en dagskurs. En kurs som kombinerar meditation och Sensobic.
Nalle rör sig lugnt, pratar lugnt, har milda ögon och ett milt leende. Han utstrålar lugn och närvaro. Han gör inget väsen av sig själv, han marknadsför aldrig sig själv.
Hans sätt att leda är tillåtande och accepterande. Kursdeltagarna får en äkta chans att bara vara, att lyssna, eller inte lyssna, inåt. Nalle har för länge sedan insett att det inte lönar sig att försöka övertyga eller förändra någon. Han låter folk göra egna insikter. Och är helt bekväm med att alltid gör de inte det.
Han har inget behov av att försöka göra våra kurser till stor “business”. Den som inte har medel är precis lika välkommen på hans kurser som den som har det.
Att vår kurs nu var mycket lyckad betyder inte att han genast börjar fundera på hur vi snabbt ska hålla en ny kurs och hur vi ska hitta en massa nya kunder till den.
Det börjar bli vår och Nalles tid går till att uppehålla den stora trädgården som han har skapat tillsammans med sin fru. En sak i sänder. På våren vaknar allt till liv igen och bärbuskar, fruktträd, grönsaker, rotsaker och örter behöver omvårdnad. Jag tänker att Nalle sköter trädgården på samma sätt som han behandlar och jobbar med människor. Ingenting forceras, allt görs med stor respekt och kärlek för naturen.
Jag har lärt mig mycket av Nalle. Att ta det lugnt, att acceptera det som sker, att varje sak har sin tid, att tystnad är den bästa läraren.
På hösten börjar Nalles trädgård och naturen stänga ner och förbereda sig för vintern. Det gör vi människor också.
Då är det dags att igen fundera på en gemensam kurs.