-Jag har en fråga.
Min kollega tittar på Thérèse Bertherat som lätt höjer på ögonbrynen.
-Jag jobbar med en kvinna som lider av huvudvärk och nackont. Hon är en sådan som vill göra allt perfekt. Hon har ett krävande jobb, man och barn. Hon vill att huset ska vara perfekt, tränar för att själv se bra ut och är mån om att uppfostra sina barn på rätt sätt.
-När hon började gå hos mig slappnade hon av och blev småningom av med sin huvudvärk. Hon blev nöjd och gick tillbaka till sitt liv, till samma ekorrhjul. Nu har hon igen fått ont i nacken och huvudet. Vad ska jag riktigt göra med henne?
Thérèse Bertherat lutar sig lite framåt och säger med sin låga och mjuka röst:
-Be henne sätta fart på sin gubbe i sängkammaren eller skaffa sig en eller två älskare.
Jag kom att tänka på Thérése Bertherats ord när jag läste ett mejl av en kvinna som lider av kroniskt nackont. Den här kvinnan har lidit av alla möjliga “fysiska” besvär som ingenting riktigt vill bita på. Hon har gått hos läkare och fysioterapeut, yogat, provat olika dieter osv.
Hon har ett krävande jobb och är fysiskt mycket aktiv. Den enda stunden hon lättar foten från gaspedalen är när hon lägger sig. Och nu har hon också fått problem med sömnen.
Hon skriver att hon inte har tid att gå på en kurs, att livet är för hektiskt. Det skriver hon samtidigt som hon äter flera olika värkmediciner.
Jag funderar om jag borde skriva till henne och berätta om min kollega och Thérèse Bertherat. Det är nu flera år sedan. Thérèse är död men jag kan ännu se henne framför mig, sittande på den lilla pallen med armbågarna lutade mot knäna medan de livfulla ögonen tittar på min kollega.
Eftersom min kollega skrattade lite förbluffat utvecklade Thérèse sitt svar:
-Ibland finns det bakom vår rastlöshet och vilja att fysiskt anstränga oss en längtan efter kärlek, en längtan efter att bli sedd och hörd, en vilja att känna en annan kropp mot sin, känna sitt hjärta slå mot ett annat hjärta.
Det skulle vara lätt att le åt Thérèse svar. Det skulle vara lätt att avfärda det och säga att hon var nog lite tassig, en fransyska som blandade in sex och älskog i allting. Men det skulle vara att dåligt känna Thérèse Bertherat och hennes arbete. Hon såg saker som de flesta inte ser, hon förstod människor på ett sätt som få förstår. Och hon var inte rädd att säga saker som få vågar säga. Hon förstod att kvinnan som min kollega jobbade med längtade efter godkännande på ett djupt plan, efter riktig kärlek och den också fysiska tillfredsställelse som den kan ge.
Den här biten i oss, önskan att bli älskade och sedda som vi är, försvinner inte hur mycket vi än strävar efter titlar, pengar, ära och berömmelse. Om vi inte har fått den kärleken som små, känt oss älskade ut i fingerspetsarna, kan ingenting råda bot på den längtan saknaden av kärlek ger upphov till. Vad är ett ständigt gapande efter mer och mer prylar och framgång och upplevelser annat än en djup längtan, ett oläkt sår, någonstans djupt inne i själen.
Kvinnan som skrev till mig lever i ett förhållande och har barn. Hon borde alltså ha kärlek. Men hinner hon ha det om hon ständigt går på, ränner från det ena till det andra? Börjar det inte snarare låta som om hon skulle fly från sina nära och kära eftersom hon fyller dagarna med aktiviteter?
Kollegan min kvinna jobbade med ville hellre hitta ett piller, en behandling eller en övning mot sitt lidande än att stanna upp och se sanningen i vitögat. Är det inte naivt att tro att det finns en metod eller ett piller som gör att vi blir av med vår smärta om vi fortsätter ränna på och tänka precis som förut?
Det är märkligt. Människor längtar efter kärlek och samtidigt är de livrädda för den. Hur ska vi annars förklara att så många försöker undfly den (genom att sällan vara närvarande) och istället få “kickar” av att träna, jobba som galningar, bli kända (vilket förstås inte är någon riktig kärlek) osv. Vissa forskare säger att andelen sex hela tiden minskar i vår västerländska värld samtidigt som ekorrhjulet snurrar allt snabbare.
Samtidigt blir meditation, yoga och liknande metoder allt populärare. Men också då handlar det ofta om att bli effektivare och bättre för att klara av att prestera livet. Typ “meditera 20 minuter om dagen och du fattar bättre beslut” eller “solhälsningar på morgonen gör dig effektivare under dagen.” Är det verkligen den ursprungliga tanken bakom metoderna?
Redan att tala om 20 minuter om dagen eller 3 x 10 eller liknande är enligt mig ett steg bort från att på riktigt stanna upp och känna efter.
Synen på hälsa är mycket mekanisk. Träning, rätt kost och hälsovård vilket betyder piller och sprutor. Då blir allt bra. Det har vuxit fram en hel industri kring det här och hälsa har blivit enorm business. Personligen ser jag den här mekaniska synen som en slags massflykt från det som egentligen plågar oss. Det är lätt att skylla allt på yttre faktorer: stolar, skärmar, dålig mat, för lite motion och pengar, istället för att fråga sig vad det är i oss som gör att vi skapar ett samhälle där de yttre faktorer vi skyller på samtidigt dominerar våra liv.
Jag tror att Thérèse hade rätt när hon sade att det ofta finns en längtan efter kärlek bakom rastlöshet och en flykt från närvaro. Men samtidigt kanske det inte alls är så lätt att ta emot och ge kärlek. Det gör kärleken skrämmande. Hur ska jag våga öppna och blotta mig för en annan person?
Kanske det är just den sårbarheten man riskerar att få syn på om man stannar upp på riktigt. Kanske inser man att man inte känner sig älskad i sitt liv. Och ännu värre: att man själv inte förmår älska.
Kanske det är det som gör det så svårt att trycka på bromsen.