“Vad är det för skillnad på antigymnastik och Sensobic?”
Jag sneglar på klockan på väggen. Jag har två minuter på mig att besvara kvinnans fråga. Följande grupp står redan otåligt och trampar i dörren.
“Antigymnastik är en metod med ett program att följa. Sensobic är ingen metod”, slänger jag ur mig.
När jag flera veckor senare tänker på kvinnans fråga inser jag att den inte är helt lätt att besvara. På ett sätt har jag hållit på med det jag idag kallar Sensobic i flera år redan. Jag har sakta glidit över från antigymnastik, eller Antigym som man brukar säga på svenska och engelska nuförtiden, till Sensobic. Det har handlat om små saker, små detaljer. Det har handlat om att förändra vissa saker, förenkla andra.
Den största förändringen är att jag inte längre är med i organisationen antigymnastik. Det ligger ingen stor dramatik bakom det. Jag kände bara att organisationen och jag utvecklades i olika riktningar, vi växte isär helt enkelt.
Om jag inte är med i organisationen kan jag inte kalla mitt jobb Antigym. Så jag var tvungen att kalla mitt jobb något annat. Först tänkte jag att jag inte kallar det något alls, att jag bara fortsätter att hålla kurser i kropps- eller självkännedom. Men kroppskännedom berättar inte hela sanningen, jag har tidigare sagt att jag inte vill kalla jobbet ett kroppsligt arbete eftersom det vi gör alltid handlar om hela människan, inte psyke eller kropp. Även självkännedom ger lätt fel associationer. Det låter för många som en form av psykoterapi.
Sensobic betyder sensoriskt liv. Senso kommer från ordet sensorisk, dvs vad vi kan uppleva med våra sinnen, och bic från bios som betyder liv. Jag tänkte att det är ett passande namn för det vi håller på med. Och här kommer vi in på en skillnad mellan Sensobic och Antigym.
Också i Antigym lägger man stor vikt vid att känna efter vad som sker i oss efter att vi gjort rörelser. Det kan man kalla ett sensoriskt arbete. Vi känner efter inifrån, vad vår organism berättar för oss. I Sensobic är de här sensoriska upplevelserna ännu mera i fokus. Vi kan ägna mer tid åt att känna efter hur till exempel en boll eller sten känns i vår hand och hur bara det, innan vi ens gör en rörelse, påverkar oss.
Men inte så att någon säger vad vi ska uppleva och upptäcka, snarare så att den som leder arbetet ger oss frågor att utforska och fundera på. Fokus ligger på att upptäcka själv.
I Sensobic blandar sig ledaren i ännu mindre än i Antigym. Ledaren säger till exempel inte hur vi ska stå eller sitta, hen ger inga instruktioner för hur vi ska ligga på rygg. Fokus ligger snarare på hur vi själva upplever att vi står, sitter eller ligger. Ledaren inbjuder deltagarna att ligga på rygg och ställer sedan frågor med vilkas hjälp deltagarna kan upptäcka och erfara hur de ligger, hur de andas, hur ryggen känns, hur golvet känns osv.
Att arbetet är inriktat på sensoriska upplevelser betyder att ingen frågar vad du känner, dvs vilken känsla du har. Antigymnastikens upphovskvinna, fysioterapeuten Thérèse Bertherat pratade en hel del om hur förträngda känslor sätter sig i kroppen och finns bakom muskulära spänningar och smärtor. Hon pratade om så kallade dolda smärtor, dvs smärtor vi inte är medvetna om eftersom vi skyddar oss från dem med hjälp av spända muskler. När spänningen i musklerna släpper känner vi smärtan, som ont eller en förträngd känsla.
Antigym är inte ute efter att hitta dolda smärtor, metoden är ett sätt att bekanta sig med sin kropp och dess historia, det vill säga komma underfund med hur kroppen med hjälp av spänningar och förkortningar har skyddat sig under hela vårt liv.
Men de som studerar till praktiker i Antigym läser också psykologi och lär sig hur känslor sätter sig i kroppen. Åtminstone gjorde de det när jag utbildade mig. Praktiker får också lära sig vad de kan säga i olika situationer och hur de mera allmänt, utan att rikta sig till någon enskild, kan ta upp hur känslor som till exempel ilskor sätter sig i till exempel käkar.
I Sensobic skiljer vi på sinnesintryck och känslor. Jag pratar inte alls om känslor. Vi kan jobba med till exempel armen och känna efter hur den reagerar och påverkar resten av oss och vår andning, men inte vilka känslor den väcker.
För den som är van att prata om sina känslor och analysera sig själv kan det i början vara utmanande att flytta fokus från känslor till sinnesintryck.
Förstås är känslor tillåtna. Kommer de till ytan så kommer de. Men vi fokuserar inte på dem eller tänker inte på vilka förträngningar som kan ligga bakom till exempel en stel rygg. Istället jobbar vi med ryggen så att vi blir medvetna om den, erfar den, känner in den. Vi kan bekanta oss med ryggen på olika sätt, till exempel känna efter hur den vilar mot golvet när vi ligger eller mot väggen när vi lutar oss. Vi kan inifrån, med vår organism, känna hur vår ryggrad är skapad och hur svanskota och skalle hänger ihop.
Jag tror, och det är min erfarenhet, att det här sättet att jobba också påverkar känslor. Det sker indirekt. I takt med att man blir medveten om sin rygg och den mjuknar upp, ebbar känslorna ut, ofta utan att man märker det.
Lika lite som vi fokuserar på psykologi eller känslor, lika lite fokuserar vi på fysikalisk terapi. Det finns inga råd hur vi till exempel ska stå eller sitta. Antigym är som sagt inte heller terapi, men praktikern förklarar med exakta ord hur kursdeltagare ska stå, sitta eller ligga. Jag upptäckte att det här hos vissa som gick i Antigym gav upphov till vad jag började kalla “Antigymmanér”, dvs de tänkte att de alltid ska stå, gå eller sitta på ett visst sätt.
I Sensobic tar vi reda på vad vår organism säger om hur vi står. Glöm bort vart dina fötter pekar och om du är krokig eller rak, istället kan du känna vad din kropp säger om ditt stående. Vi kan stå och sitta, stå och sitta, hela tiden på ett medvetet sätt. På det sättet kan vi själva upptäcka om vi kan stå, gå eller sitta på ett för oss mer gynnsamt sätt.
Vi pratar inte om att åtgärda sjuka knän, trilskande ryggar eller ångest. Vi pratar om att bli mer medvetna via våra sinnen. Det gör att vi är mera här och nu och att vi blir bättre på att upptäcka också vår omgivning och vad som sker runtomkring oss.
Sensobic är som sagt ingen metod. Det finns inget program att följa. Hur saker och ting är just nu avgör vad vi gör.
Ett exempel: För några veckor sedan hade jag en grupp i en dåligt uppvärmd lokal. Där satt vi, tjockt påpaltade och frös. Vad vi då började med var att utforska hur kölden påverkar oss. Hur påverkar den vår andning, vår rygg, våra tår osv. Hur reagerar organismen på kyla och är det möjligt att vi överreagerar, spänner oss onödigt mycket så att vi fryser ännu mer?
Sedan värmde vi filtar på batterierna och kände efter hur vi reagerade när vi satt de varma filtarna under våra fötter, ryggen osv.
Efter det plockade jag fram stenar som vi värmde upp och lyfte på olika sätt, både sittande och stående. Vi lyfte inte som i ett gym, vi testade oss fram och koncentrerade oss på att känna tyngdkraften och stenens tyngd och hur den varierar beroende på vad vi gör. Det är intressant och spännande att se hur en så enkel sak som att flytta en sten från en hand till en annan, kan inverka på oss.
För inte så många veckor sedan jobbade jag med en man som inte direkt tände på att lyfta en sten hit och dit. Men nästa gång jag såg honom sade han att när han kom hem efter “stensessionen”, upptäckte han att hans hållning var annorlunda och mera avspänd, han rörde sig på ett annat sätt.
I en annan grupp upptäckte en kvinna som länge haft problem med ena axeln, att den inte längre var sjuk och att hon kunde föra armen i positioner hon inte tidigare kunde. Hon gjorde det utan att vi alls pratat om axlarna eller gjort rörelser för dem. Vad vi hade fokuserat på var vår hållning när vi stod, satt och gick. Inte så att jag sade vad en bra hållning är. Gruppen fick pröva och experimentera. De satt bland annat på en ihoprullad handduk med en liten kudde på hjässan.
Man skulle också kunna säga att de rörelser vi utforskar i Sensobic är enkla. Varför komplicera saker när det enkla ofta fungerar minst lika bra?
Det får mig att tänka på en man som sade:
“Det är så fascinerande att ligga på rygg på golvet och bara lite trycka ner huvudet i golvet och upptäcka hur mycket som händer, hur mycket det påverkar precis hela ryggen.“